Kom precis hem från Lena och Jonne där jag spenderat ett par timmar av att oooaaa och åååaa över det lilla underverket som är Stella. Så liten och redan så perfekt! Trots att hon inte var helt nöjd med att tant Lindisen ville hålla och bära och prata bebisspråk (what is up with the bebisspråk?? Kan. Inte. Stå. Emooot.) utan gnydde mest hela tiden efter mammas tutte, så var tant Lindisen nöjd av att få sniffa lite mysbebislukt. Jag fick tillåmed med mig en liten souvenir hem i form av lite kräk på vänster axel. Om inte det är kärlek, then I don't know what is! 😉
Och trots att detta verkligen var den perfekta bilden av mysfamiljen så blev jag inte speciellt avundsjuk. Förstå mig rätt, Lena är precis där hon ska vara och ser ut som hon föddes som mamma (medan jag är liiite mer fumlig) men jag är inte där än. Jag är fortfarande alldeles för rastlös i mig själv för att kunna ta hand om en annan människa. Och tur är väl det eftersom det fortfarande fattas en Pappa Lindisen! 😉 Och får jag ett enormt behov av att sniffa bebishår så kanske jag får låna Stella en liten stund.



