Det småregnade, var ruggigt och jag hade svinigt ont i fötterna efter att ha knallat runt i Stockholms alla (det kändes verkligen så) butiker en hel dag. Vilket då också hade resulterat i fler kassar än vad som borde vara lagligt på en och samma dag. Ungefär som i provhyttarna, ”max sex påsar per hushåll”. Och det var långt från tunnelbanan. Me no likey Stureby.

Allt detta skulle ju självklart kånkas på cykeln. Och sedan fick vi ett überintelligent fjortisinfall. Skjutsa! Utomordentlig idé. Efter en mindre lyckad uppförsbacke skedde ju självklart de oundvikliga och yours truly störtar i backen. En skitsnygg vurpa med högeraxeln före rakt ner i, som tur var, en gräsplätt bredvid asfalten. Jag må ha vaddering som ska hjälpa vid sådana här situationer, men de är tyvärr inte lokaliserade på axlarna. Varför kan man inte dratta på arslet som vanliga dödliga?

Knak lät det. Eller var det krash? Högt var ljudet iaf när axeln fick närkontakt med marken och jag var helt övertygad om att jag hade brutit något. Tårarna kom automatiskt av chocken och smärtan, men Sofias mantra om att ”du kan inte röra armen om du brutit något” fungerade hyffsat och jag släpade mig hemåt med gräsfläckar på brallorna. De gick inte bort. Crap. Måste köpa nya jeans.

Jag har fortfarande ont. I typ bröstmusklerna under nyckelbenet. Kanske inte borde tränat igår. Men härligt var det. Förutom för axel/bröst/nyckelbenspartiet då. Jag har träningsvärk i korsryggen. Humm… Imorrn är det BodyPump. Och dejt med amv. Wish me luck. Nu ska här nannas med lille kissen som ligger bredvid mig och undrar när mamma ska lägga sig ner och klia henne. Nu baby, nu.