Förra helgen ringde en tjej till mig från en castingfirma och frågade om jag ville komma på en casting för en reklamfilm för EON (ni vet, el, energi och sånt). Efter att den värsta chocken lagt sig erinrade jag mig att jag registrerat mig på ett forum för skådespelare i ett svagt ögonblick runt tiden för dramakursen i höstas. Aha. Tackade glatt ja och fick en tid på söndagen.
Efter att jag virrigt hittat till platsen på söndagen (har ett icke-existerande lokalsinne) hälsade jag på två killar som höll i castingen, fick fylla i en lapp med namn, telefonnr, skostorlek etc och sitta ned och vänta.
En väntetid på ca 5 minuter senare och jag fick komma in i ett litet rum där en kamera och lite ljus var uppriggat, väldigt basic. Här hade jag väntat mig ett stort, tomt rum och en panel av ”domare” à la Flashdance. Men icke. Bara killen (regissören?) och jag. Jag fick hålla upp lappen som jag fyllt i framför mig och säga mitt namn och telefonnummer lite käckt sådär. Sedan började själva enormt-snabbt-och-effektivt provfilmningen.
Killen: Okej, jag är medarbetare på EON, du ska ställa mig en fråga om el och energi, var gärna lite brysk. Kör!
Jag: Eh, eh, eh.. okej?
Killen: Kör!
Jag: Ursäkta! Jag skulle vilja veta…
Killen: Vi tar om. Du ska börja med, ”Ursäkta, har du tid en stund..?”:
Jag: Okej, förlåt.
Killen: Kör!
Jag: Ursäkta, har du tid en stund?
Killen: Eh.. ja?
Jag: Jag skulle vilja veta varför jag ska välja er som min el-leverantör!
Killen: Kanonbra! Du är en naturbegåvning! Tack så mycket! Ha en bra dag!
Jag: Eh.. detsamma?
Snabbt och smärtfyllt. Och nej, de har inte ringt. Men lite kul och bisarrt var det. Så nu har jag gjort det med. Casting – check.
