Afropasset är äntligen slut, och även så min kropp. Helt lealös drar jag på mig sockorna, fuktar läpparna på de sista stackars dropparna som finns kvar i vattenflaskan och släpar sedan mitt slut-som-artist-lekamen mot omklädningsrummet.

Men vänta – ska de stanna kvar? Två-tre tjejer, som precis genomlidit samma pass som jag, börjar dra fram mattor på golvet. What? Är de inte döende? Redo för soffan och färdigmaten som jag? Nej, de ska träna ett muskelpass. Ett muskelpass! Har ni varit på ett muskelpass någon gång?? Det är jobbigt! Nästan lika jobbigt som Afropasset jag precis skuttat mig igenom!

Helt plötsligt känner jag mig otroligt lat och hösäckig, och funderar en milli-sekund om jag kanske också skulle tajta till mucklerna lite. Men sedan inser jag vem jag pratar om och siktar mot omklädningsrummet.

På vägen dit ser jag tjejen som stod längst fram, hoppade högst och var hurtigast på passet stå på trappmaskinen. Trapp-fucking-maskinen! Jag lovar, vissa brudar finns till bara för att få andra (jag) att känna sig som lata paddor.