Imorse när jag vaknade såg världen ut så här!

Efter en vecka av regn och is och regn och slask och blötsnö så kom den äntligen, den där perfekta pudersnön som ackompanjeras av någon minusgrad och sol. Det blir ju inte bättre vinterväder!

Så jag tog kameran och Leia och skyndade mig ut för att njuta av en gnutta ljus och en massa knarr under fötterna.

Vi gick ner mot älven. Den här platsen, vid den här lilla stugan, har liksom blivit mitt vattenhål. Dit jag går, tar en paus och känner tacksamhet för min plats i världen.

Isen har lagt sig på delar av älven men i och med tövädret så luckrades mycket upp igen. Men det är så fruktansvärt vackert med blandningen. Med strukturerna och flödet och ljudet.

Vad som inte var så turligt var att Leia missade det här med tunn is och druttade i plurret. Det var väldigt grunt så det var ingen fara men hon blev jättekall hjärtat. Så då tog vi sikte hemåt igen.

Längst bort där är mitt lilla hus. Det flyter liksom in i omvärlden just nu.

Något som inte flyter in är min jacka. ÅH så glad jag är att jag valde en färgglad vinterjacka. (PS, den är just nu på rea på Ellos (annonslänk) och det finns några få storlekar kvar!)

Till och med den här superraka, supertråkiga, superlånga vägen förbi mig blir vacker i det här vädret. På vägen hem kom jag på att jag skulle så klart tagit sparken! Perfekt sparkföre idag! Men hoppas på fler sådana här dagar framöver.

Och väl hemma fick pippifåglarna mat och nu ska jag måla element. Hej då!