Det där halvfulla glaset.

Det där halvfulla glaset.

Den här hatkärleken jag har till mitt liv just nu, den förbryllar mig lite. Å ena sidan så har livet dropkickat skiten ur mig det senaste året. Å andra sidan så är jag förvånansvärt nöjd med det mesta just nu. Det är ju det här med det halvtomma vs det halvfulla glaset.

Låt oss se över det hela.

Halvtomt:

  • Precis uppsagd från jobbet.
  • Smått sjuk i huvudet.
  • Kommer att dö ensam pga ovan nämnda punkt.
  • Tränar som en galen men förblir ändå tjock.

Halvfullt:

  • På avsatsen till en spännande framtid som kan bli precis hur bra som helst.
  • Mycket mindre sjuk i huvudet än förra året.
  • Inga struliga relationer att ta hand om och ångesta över. Samt trivs ruggigt bra med singelskapet just nu.
  • Tränar. Punkt liksom. Blir starkare och piggare och härligare för varje dag som går.

Jamen ungefär så. Livet blir liksom så mycket bättre som halvfullt, don't you think?

 

2 svar

  1. Alltså, fy vad jag känner igen mig. Är i ungefär samma sits själv, när det kommer till att ha en hatkärlek till livet. Tränar också som en galning och känner ingen direkt skillnad. Att jag varit sjuk nu i snart mer än två veckor ger mig sån himla ångest att det är helt sanslöst! Känns som att man blir helt fet för varje minut som går, haha! Även fast jag vet att det är knäppt att känna så, säkert pms som dampar… Men känner verkligen igen mig. Skrev ett liknande inlägg igårnatt. Var så jäkla less seriöst.

    Vet om att det kommer att vända, bara man väljer att blicka sin uppmärkssamhet mot positiva saker och ändrar sin tankegång. Det är inte lätt alla gånger, men det går. Jag lovar. <3

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Du kanske också är sugen på att läsa:

Hejhej mars, är du här nu?

Mars räknas väl ändå som första vårmånaden? Hittills har jag varit lite skeptisk men härom dagen satt jag UTE och jobbade, tog ner kuddarna till

Första augusti

Det är första augusti, första arbetsdagen efter semestern och det regnar. Det låter som något tagen ur en Norén-roman men det är min verklighet denna

Cookieinställningar