Min ”det löser sig alltid”-inställning har ofta räddat mig. Jag är inte vanligtvis den som freakar ur i nödsituationer, kastar händerna i luften och gastar ”we're all gonna diiiiiie”.

Nej, jag är mer pragmatisk än så. Först och främst garvar jag alltid åt eländet och fäller någon kommentar i stil med ”hoppsan så tokigt det blev” som får dessa mer humorlösa själar att slänga blickar med död och eld i åt mitt håll. Och sedan löser jag problemet.

När min motorhuv flög upp en gång och la sig på min vindruta, när jag körde jättefort på motorvägen, var min första reaktion ”oj, det där var inte bra” och sedan slog jag på varningsblinkersen. En något konstig böjelse för en vanligtvis mycket dramatisk typ som jag.

Lite så blev det idag. Jag och syrran åkte till Fredells för att köpa en korkskiva (eller vad det nu hette) för att jag ska göra en anslagstavla (för att få inspiratiooooon och mata sjääälen liksom). Vi hade kommit fram till att bilen var dryga 140 cm bred så när killen skulle kapa skivan så sa jag glatt ”140 cm!” vilket resulterade i en ca 140×130 cm stor skiva.

Nu är det ju så att en 140 cm lång bil inte alltid är 140 cm hög. Och inte så heller denna gång. Så efter att ha vridit på skivan ca örti gånger (utan att den blev mindre), övervägt att vika den dubbel eller att åka buss, la vi den helt sonika på taket.

Min ”det löser sig”-inställning lyckades också någonstans på vägen trolla fram spännband (jag sa snöre, jaja) ur bagaget på bilen så vi spände fast ekipaget och drog hemåt. Vi stannade väl ca sådär var femtionde meter för att se efter så att allt satt kvar och så körde vi sidådär 40 km/ h men hem kom vi. Och det var bara liiite trasig när vi kom hem. Men det täcker vi över med lite tyg.

Det löser sig.