Jag hade planerat att ikväll skriva ett fnittrigt inlägg om helgen med J, istället blev det ett gråtmilt dumpningsinlägg.  Det känns bara så fel att bara skriva av honom så här, utan att ha skrivit om allt roligt som hände mellan oss. Tyvärr orkar jag inte ha den utläggningen idag, eftersom att just nu känns det lite som att mitt hjärta är utslitet och stampat på. Dramatiskt efter två veckor, jag vet, det lägger sig i veckan. Men just nu känns det så. Och just nu önskar jag bara att han skulle ringa och säga att han ändrat sig, att han saknar mig och att det där bara var en massa goja. But that would make me pathetic, right? Well.. det är söndag och bara för att späda på ångesten lite så inträffar detta. Patetisk är nyckelordet just nu.

Just nu saknar jag honom så sjukt mycket. Vilket är helt sjukt i sig.

Varför kan det aldrig bara vara enkelt?