Ironin i att bli tokförkyld när det äntligen är riktigt varmt ute. Den uppskattas inte hos Casa La Linda.

Jag har klivit upp. Efter att ha vaknat och somnat om ungefär en miljon gånger.

Jag har försökt stanna kvar i en sådan där underbart härlig dröm med kyssar i nacken men gett upp.

Jag har hunnit hosta upp små delar av mina lungor och nysa ut stora delar av min hjärna.

Jag har kommit på ungefär en miljon saker som jag borde göra ”när jag ändå är hemma”, vilket helt och fullt motarbetar syftet med att vara hemma sjuk; vila.

Jag har funderat på männen i mitt liv och på att skriva en egen version av ”Jag minns alla mina älskare och hur de brukade ta på mig”. Tror att jag kunde lära mig en hel del om mig själv genom att skriva en sådan bok.

Och så har jag packat upp ett paket som jag fick igår och undrat vad jag skulle göra med alla de små vita skumgummigrejerna som följde med. Det känns som att man skulle kunna ha kul med dem. Men jag gav upp och slängde dem istället.