Jag såg en fantastisk liten film igår som jag bara måste berätta om. Hjärtat satt i snörp hela kvällen efter den här. Ni kanske känner till Chris Evans, mer känd som ”Captain America”? Han har gjort sin regidebut och den här filmen är ungefär så långt från superhjältetights man kan komma.
I ”Before We Go” spelar han även en av huvudrollerna, Nick, som vi först träffar när han sitter och spelar trumpet på Grand Central Station i New York runt halv två-snåret på natten. Att inleda med Grand Central liksom, snacka om att frieri till La Linda right there.
Där springer han på Brooke som först är lite tvär och kantig men eftersom hon fått sin väska stulen och han verkar hyfsat schysst så slår de följe. Ingen av dem bor i New York så det blir till att knalla runt i staden tills den börjar vakna till liv igen.
En sak som jag fullkomligt älskar med den här filmen är alla fantastiska vinklar den visar av New York. Allt från tunnelbanan och Empire State till Chinatown och West Village. Så himla göttigt för mitt New York-längt.
De hamnar så klart på en massa knäppa äventyr (som man gör en natt på Manhattan) och i allt det så avhandlar de brustna hjärtan, krossade drömmar och det där lilla fanskapet vi kallar hopp.
Och någonstans i allt det så börjar de nog gilla varandra litegranna.
Mer drömmiga New York-vyer. <3
Den här filmen är faktiskt inte vad man tror att den är och känns så mycket mer genuin och på riktigt än mycket annat där ute. Det är lite mer som livet självt liksom, inte så svart eller fint utan mer grumligt.
Det märks att filmen är inspirerad av min absoluta favoritfilm, ”Before Sunrise”, och det är förmodligen därför jag älskar den.
