Nu har jag varit hemma i Övik i en vecka och snart måste jag tillbaka söderut och ta tag i den bistra verkligheten. Lämna hemmets trygga famn. Hemmets.. förnekande.. famn. Det verkligen vänder sig i magen på mig när jag tänker på att börja packa. Dela upp saker och dela upp liv.
Jag har ingen aning hur mitt liv kommer se ut om en vecka. Längre orkar jag inte tänka. Jag förstår inte hur jag ska ta mig igenom detta. Allt det praktiska när känslorna ligger utanpå. Och jag är livrädd. Min klippa i stormen är borta.
Jag vet inte hur många gånger den här veckan jag har velat ringa till C och berätta roliga saker som hänt.
En gammal klasskompis som fått barn. X-Men: The last stand var sämre än ettan men bra ändå. Mormor säger alltid ”höger, vänster” även fast jag vet precis var jag ska köra. Anna pratar i sömnen. Han skulle älska doften av Kurt. Han älskar doften av ny elektronik. Bättre än kvinnoparfym.
Saknaden sliter sönder mig.
2 svar
Jag finner inte riktigt ord, för att beskriva vad jag känner när jag läser allt det här om C i din blogg! Men jag kan säga att jag verkligen lider med dig. Samtidigt så tror jag att allt som händer har en mening, & så även detta. C älskar dig ännu, & jag är övertygad om att han tänker på dig (även om han säkert känner en del ilska) lika mycket som du tänker på honom 🙂 Ni kommer hitta tillbaks till varann, det är jag övertygad om! Du verkar vara en toppentjej, även om vi alla gör misstag! Lycka till med allt 🙂 Kram.
Tack söta söta Martina! Så underbart att du säger så, jag hoppas att du har rätt! Kram!