Igår bestämde jag mig för att ta en paus från frilansjobb, plugg och måsten och faktiskt socialisera lite. Först på schemat var Modettes Modediamanten och förhandsvisning av ”Valentine's Day”. Eller, om vi verkligen ska ta det i rätt ordning så, först på schemat var att hitta rätt biograf. Jag mötte upp Kattis på Stureplan och utan ett ord börjar vi gå Sturegatan upp mot Park. Park var säkert jättetrevligt, men tyvärr var det dock inte där tillställningen hölls. Det tog en stund innan den poletten trillade ner. Så då blev det en mindre språngmarsch till rätt biograf som tack och lov bara låg några kvarter bort. Väl där slog vi oss ned bredvid Kelly och Wille som hade hållit platser åt oss.
Efter förhandsvisningen vinglade vi (eller Kelly vinglade på 13 cm-klackar i snömodd, jag kände mig rätt stadig på sansade 3 cm) vidare till Café Opera där Finest Awards hölls. Promenaden förgylldes av arga cyklister och en förkärlek för indiska accenter.
Caféet var trevligt i ungefär 10 minuter, sedan kom jag på varför jag inte går till Café Opera, förutom när det hålls event där. Decibelnivån måste i det närmaste vara olaglig så det är helt omöjligt att konversera plus att jag känner mig som ett ufo. Alla är så… plastiga. Och nu menar jag inte sillisar, utan allt känns så påklistrat. Så jag hälsade på några bekanta och sedan gick jag och Kattis på en sunkpub, drack 35-kronorsvin och snackade skit istället. Mycket bättre.
Under mina tio minuter inne på stället såg jag en kille som jag tycket att jag kände igen, men jag kunde inte för mitt liv placera honom. Sedan trillade poletten ner (det tar lite tid för den idag), det var Neo! Anledningen till att jag kände igen honom var för att jag stirrat på hans nylle konstant de senaste två veckorna eftersom att jag har designat hans skivomslag. Så jag gick fram och presenterade mig, han var supernöjd med omslaget och hybrisen min växte lite till. Trevlig kille det där, nu måste jag rösta så fingrarna glöder på honom i Malmö-delfinalen.
Wille och Kelly. Dimman nere till vänster är mitt spöke.
Kajsa (och hennes enorma örhängen) och jag.
Kattis på sunkpub. Ser hon inte nöjd ut?
4 svar
Jag hör ingenting på vänstra örat idag, helt sjukt – det var verkligen galet hög nivå. Café Opera är ingenting för mig heller, stället har nån slags ångestatmosfär 😉
Jag undrar helt allvarligt om det inte finns någon lag om hur högt man får ha på klubbar, det är alltid sjukt hög musik där. Ångestatmosfär, där satte du huvudet på spiken!
Helluuuu!
Fan vilket bra inlägg – kan meddela att även om det var roligt att springa på vänner och bekanta så hade det nog räckt med tio minuter för mig också. Min panikångest gjorde sig väl påmind och efter en stund var allt jag ville att sätta mig på toaletten och andas i en papperspåse. Skräck! There are only so much kindpussning you can take, lixom…
Jättekul att se dig igen också – det får bli snart igen!
Kram
//Wille
http://willesvarld.blogg.se
Ring-ding later! 😀