Jag har alltid försökt förbli vän med mina gamla pojkvänner. Jag har aldrig (förutom senast då kanske) varit med om en breakup där man skiljts åt med hårda ord och hat i blicken. Det har oftast varit förståelse. Visst, en och annan tår och ett och annat brustet hjärta, men aldrig att man skiljts som ovänner. Det har känts skönt att kunna behålla den personen i mitt liv, oftast mycket sporadiskt men ändå. En gång så älskade man ju faktiskt den personen mest av allt. Man gick igenom mycket tillsammans, man förändrades för alltid på grund av den personen. Men detta inte sagt att jag har har några slags aktiva känslor för mina ex (förutom C då) bara att det känns skönt att minnas varandra med glädje och att faktiskt kunna krama om varandra på stan och kanske till och med ta en fika ibland, istället för att ångra varje sekund man spenderade tillsammans.

När jag därför kom hem till Övik ett par veckor så ringde jag Mats, en kille som jag var tillsammans med för 6 år sedan. Vi var tillsammans i ca tre år och var faktiskt till och med förlovade. Kalla det ungdomens galenskap men jag trodde faktiskt att det skulle vara vi hela livet. Vi var bästa vänner i över ett år innan vi blev tillsammans och därför har det känts naturligt att vi varit goda vänner efter att vårt förhållande tog slut med 2000. Vi brukar alltid träffas, ta en fika och catch up när jag är hemma i stan.

Nu är det så att hans nuvarande sambo inte vill att vi träffas. Hon känner sig ”obekväm” med att vi har kontakt och när jag ringde honom tidigare i veckan och frågade om vi skulle ta en öl, så lät han undvikande och hade mer eller mindre en whatever-attityd. Väldigt ovanligt för att vara honom, han brukar alltid vara på bra humör och sugen på att ses. Imorse fick jag ett mail som förklarade det hela.

”(Flickvännen) har väldigt dåliga erfarenheter när det gäller att pojkvänner har träffat sina ex. Det gör att det känns väldigt obehagligt för henne om vi skulle träffas…. för hennes skull, så tror jag det är smidigast om vi inte träffas. Jag vill inte att du ska ta illa upp…”

Jag förstår honom och jag vet inte varför jag blir så stött eftersom det inte direkt var så att vi hade jättebra kontakt eller var bästa polare. Självklart ska han vårda sitt förhållande och sätta henne först. Men det känns som att jag gjort nåt fel. Som att han genom att låta bli att träffa mig, medger att det är ”fel” att vi träffas. Känner mig bara så osynlig och straffad. Jag vet att det låter konstigt.. men så är det. Jag känner mig dömd till ”pojkvänstjuv” av någon som jag aldrig ens träffat.

Men det handlar inte om mig. Det handlar om dem. Och jag önskar dem all lycka. Och jag som precis gnällde på folk som tror att universum kretsar runt dem. Man ska inte kasta sten i glashus eller hur var det..