Idag var det dags för det årliga julbordet med familjen. De senaste åren har jag inte kunnat närvara eftersom jag bott 100 och några mil bort, men iår fick jag vara hemma och proppa mig full med skinka, kalvsylta och juleskum med resten av familjen (och min morbrors anställdas familjer). Av någon anledning skulle vi äta julbord i Nordmaling (ca 5 mil från Övik) så företaget hade hyrt ett stadsbuss (?) som skulle ta oss till julmatens förlovade land. Att en stadsbuss ens går 90 km/h var mer än vad jag visste. Att den ibland lät som att den skulle gå av på mitten är en helt annan historia.

Jag blev ställföreträdande babysitter till världens sötaste treåring på julbordet. Hon hette Melinda och när hon sög tag i mitt lillfinger så släppte hon inte taget. Hon hade en Tom & Jerry lördagsgodispåse som hon skulle smaka allt i på en gång och samtidigt klättra upp och ner från stolen en gång i minuten. Och så bjöd hon på bilar – eller rättare sagt tryckte upp dem i nyllet på mig. ”Vassego!” och så ett strålande givmilt leende. Så söt. Jag övervägde att ta med henne hem, men kidnappningsdrama kändes så ansträngande så jag hoppade det.

Min syster pratar i sömnen. Anteckna.