Allt var ju så bra. Solen sken, jobbet var slut för dagen. Jag åkte till Orminge Centrum och körde den vanliga loven. Apoteket, Lindex och Systemet. Hoppade i bilen och började köra hemåt.

När jag körde iväg tyckte jag att bilen uppförde sig lite skumt och lät lite konstigt, och när jag kom ut från parkeringen på vägen kände jag att den drog kraftigt åt höger. Svängde in på första bästa ställe och jodå, visst fan var det punka på biljäveln.

Helvetes jävla skiiiiiiiit! Har inte tid, har inte ork, har inte lust, har inte råd, pallar inte!

Ringde såklart morbror-som-kan-allt-om-bilar i ren och skär panik. Jag vet nämligen inte hur man byter däck på en bil. Eller rättare sagt, jag kan det i teorin. Bilen ska upp med en sån där pumpgrej och sedan ska man fram med skiftnyckeln (eller vad det nu heter) och slita för kung och fosterland. Och bli skitig. Jag gillar inte att bli skitig.

Efter att jag fått lov av morbror, körde jag de två kilometrarna hem. Jääääättelångsamt. Med varningsblinkers på. Och skämdes bakom solglasögonen medan alla dömande typer, som uppenbarligen inte gör annat än byter däck på fritiden, blängde lite på mig.

Men så kommer ju silverkanten. Jag får herrbesök i helgen. Och herrar kan byta däck. Det ligger i deras gener. Om jag mutar lite med rödvin och god mat så kanske han ställer upp och meckar lite.

Idag är jag kvinnorörelsens stora skam.