Känner mig väldigt känslosam ikväll, men kan inte riktigt sätta fingret på varför. Kanske är det det vanliga söndagsångesten, lite pms som kryper sig på? Det kan även ha att göra med det faktum att jag messade C tidigare. Ville bara gratulera till Blåvitts SM-guld, jag vet hur mycket han väntat på det. Inget svar har plingat i inboxen, men det var ju vara väntat. Oh well…

Ett annat djupdyk i känslopoolen gjordes på filmskådespelarkursen igår. De senaste gångerna har jag känt mig ytterst medioker, jag har inte kunnat fokusera utan allt har mest blivit en stor soppa och jag har blivit tillsagd att ”fortsätta jobba på scenen”. Igår kände jag mig knivskarp. Jag kunde texten som ett rinnande vatten, jag hade karaktären helt klar för mig och jag var redo. Jag la ner hela min själ i monologen och jag satte den. I slutet vällde tårarna upp, jag kunde inte stoppa dem så jag körde helt enkelt på, gav 100%. Efteråt var jag helt känslomässigt uttömd och de andra uppenbart tagna. Jag fick beröm och kände mig faktiskt förtjänt av det. Läraren frågade om min arbetsprocess, hur jag hade förberett mig och när jag förklarade sa han att jag verkligen hade fattat det, att jag gjorde helt rätt.

Jag har sällan känt mig så levande som jag gjorde just då.