Alltså. Det här med bebisar. De är banne mig överallt. Alla mina kompisar har var sin nuförtiden. Nästan i alla fall. Och de är ju så rackarns söta. När de är glada och pratiga i alla fall. Jag har fortfarande inga problem att lämna tillbaka dem när de börjar pipa eller lukta suspekt. Men när de är sådär söta och ser ut som att de upptäcker allting för första gången, då vill man ju bara äta upp dem.

Som Moa. Marias lilla 4-månaders tjej. Hon är så charmig så livmodern får spatt. Titta bara!

Vi matchade! Det är ödet.