Alltså. It wasn't all bad. Hade en kanondag på jobbet. Spännande grejer (som jag inte får berätta om än för jag är så jäkla viktig och hemlig) är i görningen och jag känner att jag snartsnart kommer kunna ge det 100% igen.

Men så bastardo-biten.

När jag vaknade i morse trodde jag att jag bergis hade åkt på magsjuka. Mådde fruktansvärt illa och kom inte ur sängen. En timme senare hade det gått över. Så här i efterhand kan jag se kopplingar till helgens eventuellt överdrivna godisätande.

Och så det där med att bli besviken på människor man tycker om. Att inse att man kanske överskattar en vänskap. Att personen kanske inte alls är lika investerad i relationen som man själv är.

För visst förtjänar man i alla fall att en vän avbokar om hen inte kan/vill/orkar när man har bestämt att man ska ses? Inte bara skiter i att svara på sms eller när man ringer? Speciellt om man påpekat hens bristfälliga kommunikationsegenskaper senast förra helgen. Det är i alla fall min högst lekmannamässiga och ödmjuka åsikt. Men som en klok vän sa till mig, ”antingen kapar du personen ur ditt liv eller så får du sänka förväntningarna”. Det var ju det här med att inte kunna ändra på andra utan bara sig själv.

Suck. Vad kräver livet av en egentligen?