Jag har gått och blivit en nynnare. En gnolare. Jag kommer på mig själv flera gånger om dagen med att stå och gnola medan jag knappar in tv-apparater, cd-skivor och digitalboxar i kassan. Är det inte sånt som gamla personer gör? Jag vet att jag tänkt på att min mormor gör det. Hon är en gnolare av hög kaliber. Hmm-hmm-hmm-hmm-hmmmmm.. För det mesta en glad gnolare men ibland, när pepparkaksdegen blir för tunn och gubbarna blir halshuggna så drar hon till med ett rungande ”Jädrans” och gnolandet kommer av sig en liten stund. Men så snart mjöldammet lagt sig är hon igång igen.

Gnolandet brukar för det mesta associeras med ett glatt humör. Kvittrande fåglar, nykära par och allt det där sockersöta på cloud number seven. För mig har det nog blivit ett sätt att lugna ner mig. Att få pulsen under 150 när kön sträcker sig bort till fotbaden och Anitan inte alls vill samarbeta. Då tänker man på mormor, ler och drar något otroligt lamt skämt om gratis produkter utan prislappar så att kunden skrattar. Och så fortsätter man att gnola.