Meryl Streep är filmkunglighet. Hon är för filmen vad Madonna är för popmusiken. Ingen kan röra henne, hon huserar i en alldeles egen liga där uppe på toppen.

I ”The Iron Lady” porträtterar hon den före detta brittiska premiärministern Margaret Thatcher, en roll som gett henne en 17:e Oscarsnominering, och så sent som igår natt, hennes tredje Oscar. Och hon gör det briljant.

Allt i Meryl har blivit Maggie. Från rösten till hållningen till de varierande ansiktsuttrycken, porträttet är felfritt. Jag försvinner in i karaktären och glömmer Meryl helt och hållet. Hon bär filmen på sina axlar som den starka kvinna hon tolkar.

Tyvärr håller inte riktigt filmen som helhet Meryl's felfria nivå. Den är ganska rörig och lite för hoppig med sina tillbakablickar och försök att hänga med i de politiska svängarna. Det känns stressat och man hinner inte bygga upp någon slags engagemang och känsla för vad det faktiskt är som händer i Storbritannien och i Margrets egna känslor inför det.

Det är inte lätt att göra biopics. Speciellt inte när man ska försöka klämma in ett helt liv och en hel karriär på två timmar. De biopics som är bäst fokuserar på antingen liv eller karriär. Man lägger kanske fokus på en speciell händelse eller en period i personens liv. Försöker man klämma ihop allt i en film blir det stressigt och rörigt. Och det är det största problemet med den här filmen. Man bygger upp och bygger upp men missar någonstans klimax.

Med en annan skådespelerska i rollen som Thatcher hade detta varit ohållbart. Nu blir det ändå någonstans minnesvärt.