Jag skriver långa inlägg i anteckningsprogrammet på min dator. Sätter ihop ord till meningar och lägger dem i en mapp där de är säkra långt borta från ögon som kan såras av dem. Skriver om kärlek och ont i hjärtat och tvivel och fjärilar och osäkerhet och trygghet.

Och är samtidigt lite ledsen för att jag inte kan dela med mig av dem till er.

Jag minns en tid då jag var helt orädd. La ut mitt hjärta för alla att se. Och jag vet att ni tog kraft av det. Av min osäkerhet och mina misstag och min mänsklighet. Och det gav mig kraft tillbaka. Jag vet inte var någonstans jag slutade vara modig. Eller kanske slutade vara dumdristig.

Jag vill vara ärlig, på riktigt, med hjärta och kärlek och smärta och allt det som gör oss mänskliga. Men det är en fin linje att gå då ofta andra människor är inblandade i det som pågår i rumlandet inombords. Jag är lite mer aktsam nu för tiden. Det är ju trots allt inte bara mitt hjärta som kan komma i kläm.

Jag vill bara att ni ska veta att jag tänker på det. Och att jag saknar er lite, när vi pratade så där öppet och ärligt. Jag vill gärna hitta tillbaka till det igen.