När man inser att det var sista chansen

Att jag är en känslomänniska tror jag inte det är någon av er som missat. En sådan person som känner alla känslor (på gott och ont) och inte vet något annat sätt att leva än att följa magkänslan och våga känna. För utan det så är jag ingenting. 

Det är min största tillgång och min största utmaning. (Eller, för att tala klarspråk, min största pain in the ass.)

Jag blir förväntansfull och jag tar ut segern i förskott. Även när jag blev tvungen att ta stora kliv bakåt för att han inte var på samma plats så utmanade jag mig själv och mitt tålamod och försökte hitta en plats där jag kunde känna allt och ändå inte låta ångesten ta över.

Vi hade träffats en månad när han meddelade att hans känslor försvunnit. Och jag blev inte förvånad, för vi hade backat och backat och den välkända magkänslan av att “he's just not that into you” gjorde sig påmind ungefär varenda dag. Jag var åter igen placerad in the friend zone.

Så nu står jag här igen, med trasiga förhoppningar i famnen och rösten som väser “du kommer dö ensam” i örat. Jag har mycket erfarenheter i mitt liv men inte av den här sorten. Kärlek och allt som hör till är min absoluta akilleshäl.

Men det här handlar inte om honom. Inte egentligen. Han är jättefin och jag tycker väldigt mycket om honom men vi hade inte kommit så långt att det skulle handla om honom. Jag var inte där än.

Men någonstans hade ändå tanken väckts, hoppet petats på. Kanske skulle jag inte behöva skaffa det här barnet ensam. Kanske fanns det fortfarande en chans att jag skulle få en partner i det äventyret. Kanske behöver jag inte göra det här själv. Så som det ska vara. Som jag ju egentligen vill att det ska vara.

Men så blev det inte. Så blir det inte. Och jag känner någonstans att det här var min sista chans. För nu måste jag fast-tracka bebisprojektet. Jag fyller 39 om inte fullt en månad. Klockan klämtar. Fan vad jag hatar den klockan. För första gången i mitt liv känner jag mig stressad av tiden. Att jag kom igång för sent. Att jag slösat bort år av mitt liv på “fel” saker (vad det nu skulle vara).

Och det här är en verklig sorg för mig. Att ta beslutet att skaffa barn själv är en sorg över något som aldrig kommer bli. Det kommer jag inte ifrån. Och att hantera den sorgen och ändå röra mig framåt mot en så livsavgörande sak som jag ju längtar efter, det är svårt. Det är balansgång som jag inte vet hur man går. Så jag måste lära mig gå. Att vara sorgsen och förväntansfull på samma gång. Och att göra det ensam.

Jag är så vansinnigt trött på ensamheten.

Om du vill höra mer om mina tankar kring det här så pratar jag och Alex mer om det i veckans avsnitt av “Vad fan håller jag på med?!”.

0

Gillar du det här inlägget? Dela gärna!

Dela på facebook
Dela på Facebook
Dela på twitter
Dela på Twitter
Dela på linkedin
Dela på LinkedIn
Dela på pinterest
Dela på Pinterest

kommentarer

4 svar

  1. Hög igenkänning på det där med känslomänniska! (Och dejting/karlar…..)
    Jag hade inte vetat vem jag är utan de där känslorna, men de finns verkligen där, på gott och ont…

    Däremot kan jag inte säga att jag vet hur det känns med tidspressen, men jag kan ana och försöker förstå. 💕
    Håller alla tummar och tår för dig!

    Massor av kramar!
    Och du är grym. Glömt inte det. ❤️

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Du kanske också är sugen på att läsa:

3 siffror att mäta på Instagram

I veckans avsnitt av We Are Influencers blir det personligt. Eller nä, inte egentligen MEN min gäst är en av mina bästa vänner – Sara

Vecka 50 | Göteborg, rättegång och boklayout!

Formsvackavecka. Eller bara slut på energikvoten för 2017.  Några ögonblick från veckan som gått: Veckan inleddes i Göteborg. Var det verkligen bara en vecka sedan?

Frostig skogspromenad

Minus sex grader ute och kallt som fan i köket. Jag lyckas göra upp eld i vedspisen vid första försöket och gör en triumferande spontandans