17 grader kallt. Klarblå himmel. Rimfrost på ögonfransarna och rosor på kinderna. Solen skiner genom träden och de isklädda kvistarna glimmar som diamanter. I solstrimman faller små, små flingor från träden och de gnistrar som paljetter när de dansar ner mot marken.
Luften i mina lungor känns ren som aldrig förr. Knarret under mina fötter låter som att Moder Natur spinner som en katt. Jag lägger armarna runt en tall och känner dess styrka och stabilitet. Den har varit där längre än jag levt och kommer vara där länge efter jag är borta.
Skogen. Så full av liv men ändå så tyst. Den bara lever och kontemplerar, den hyser inget drama. Jag älskar den för den energi och den själsliga stillhet den ger mig. Sådana här plågsamt vackra vinterdagar är den min allra största kärlek.
6 svar
Fyfasen vad fint skrivit! Skogen <3
Åh så vackert!
Skogen är härlig! I yngre år fattade jag ingenting alls av det, skogen var ju bara trist… Men nu så… har helt nya världar öppnats framför mina ögon… Så glad för det… 🙂
Jaaa, skogen är magisk. Det är världens bästa ställe. Och jag är sämst på att ta mig dit dessvärre. Borde införa krav på mig själv att bege mig till skogen en gång/vecka. Mmm, ska börja med det!
Vet precis den känslan! Kanske att det ändå finns i en efter att ha växt upp i mitt i den men aktivt flyttat? <3
Fantastiskt vackert! Jag älskar skogen alla årstider på året.