När man åker till brä'gårn för första gången så är det en förutsättning att man inte tar sig själv på så stort allvar. Har lite självdistans sådär. Att erkänna att man inte har en jävla aning vad man håller på med är liksom en förutsättning för att man ska få så bra hjälp som möjligt och i slutändan ungefär rätt grejer för att kunna göra ungefär det man hade tänkt sig från början.

Visst, jag kanske rynkade lite på näsan när killen som kapade upp mina träbitar frågade om jag hade en karl som kunde hjälpa mig bära (ey, jag trääänar faktiskt) men jag tog liksom igen det när den andra killen frågade vilken slags pensel jag ville ha och jag glatt svarade ”en sån som man målar med!”.

Den nivån.

I slutändan lämnade jag med en massa träbitar, vit snickerifärg, grundfärg, olja (till mitt matbord), en drös skitlånga skruvar, en pensel (sån som man målar med) och såna där joxprylar som man stoppar i skruvdragare (i mitt fall borrmaskin, tager vad man haver och sådär) för att kunna skruva med.

Nu jädrar ska här byggas klädstege. Det kommer gå skitbra.

(Jo, nämnde jag också att jag sedan åkte buss med ekipaget? Det var spännande.)