Jag tror bestämt att jag har fått lite sol på snoken då vi den senaste veckan varit välsignade med så otroligt vackert högsommarväder. Ansiktet, dekolletaget och armarna har sugit åt sig en mysig ljusbrun färg (som ingen annan än jag ser) medan benen förblir bländande vita. Trots aktivt BUSande så förblir de så vita att det gör fysiskt ont i ögonen att titta på dem. Och detta trots att jag gått barbent i stort sett hela veckan! Benen drar inte ens på sig en liten hudcancervarnande rödton, de är och förblir lika vita som sönderblekta Hollywoodtänder.

Det där med det nya livet då. De senaste veckorna har dramadivan och partysessan i mig tagit över totalt. På grund av en lågaktivt dagliv så har mitt nattliv blivit desto mer händelserikt. Detta har nästan kostat mig mitt förhållande. Jag vill och hoppas att den här tiden i mitt liv nu ska vara över. Jag gillar inte den person jag blivit de senaste veckorna. Den här jag-festar-mitt-i-veckan-och-skiter-i-allt bruden som har lika många hjärnceller som George Bush.

Efter ett långt och givande samtal med C igårkväll så har jag insett att livet inte kan levas som att man skiter i morgondagen. För egentligen så gör jag inte det. Ångesten är alltid total dagen efter och för att döva den ångesten så planerar man direkt nästa utekväll. För att morgondagen finns inte kvällen innan.

Jag kan inte lova något. Verkligen inte. För ångesten vill fortfarande dövas. Men jag vill inte mer. Jag vill ha ett liv. Som sträcker sig längre än ikväll och till det sjätte glaset vin. Den inre kampen är väldigt aktiv. Vi får bara hoppas att den ängeln vinner över djävulen.

Om så är fallet så får jag nog en ring på fingret i sommar.
Jag älskar dig C.