I fredags hörde en gammal vän av sig till mig. Eller, en före detta vän, om jag ska vara krass. Vi har inte hörts på över fyra år och det måste vara närmare sex sedan vi senast sågs. Hon är en av de få som jag kan säga på riktigt har svikit mig. Ni vet sådär så att man inte kan förstå att det är sant. Hur, det här människan som man litade på mer än någon, kunde kasta en under bussen på det sätt som hon gjorde.

Hon frågade om jag ville ta ett glas vin, hon var i Stockholm på besök. Nu låg jag sjuk i hög feber och svarade mycket diplomatiskt och neutralt att jag var sjuk men önskade henne en trevlig vistelse.

Om jag inte hade varit sjuk så har jag ärligt talat inte riktigt någon aning om vad jag skulle sagt. Jag har inget som helst intresse av att träffa henne, men kanske inte av de anledningar hon tror.

Jag har lämnat det som hände där för så många år sedan bakom mig. Jag har inget behov av att riva upp det igen, av att analysera eller lyssna på en ursäkt eller förlåta eller vad den nu är att hon vill att jag ska göra. Jag vill bara låta det vara. Jag är inte arg längre. Jag är ingenting längre. jag är inte den människan jag var då längre så jag… bryr mig helt enkelt inte. Jag vill inte lägga vare sig min tid eller min energi på det hela. Jag vill bara låta det bero.

Jag har dock funderat på vad hon kan tänkas vilja.

Jag har många gånger kontaktat min fd pojkvän som var inblandad i samma situation. Jag vill be om förlåtelse över vidriga saker jag gjorde då. Jag vill förklara och jag vill höra hur han, när han ser tillbaka på det, känner inför allt som hände. Jag vill lära mig något av det hela, kanske finna nyanser i mig själv som jag inte tidigare reflekterat över. Men mest av all vill jag få någon slags avslut. För allt gjorde så himla ont då. Men han har aldrig velat ses. Aldrig velat prata om det. Och nu förstår jag varför.

Och när jag tänker åt det hållet så förstår jag lite mer vad det är hon vill. Vi är kanske inte så olika ändå, hon och jag. Vi är väl någonstans ute efter samma sak. Avslut. Förlåtelse. Både från den andra och från sig själv. Men ibland så knyts inte alla trådar ihop. Ibland får man försöka laga själv, så gott man kan, utan alla bitar.

Det är för sent. Livet gick liksom om oss.