Jag har funderat mycket på sistone runt mitt eget värde. Varför jag låter andra människor definiera det. Varför jag låter människor behandla mig respektlöst och ändå hålla dem kära. Varför jag kämpar så hårt för att nå dem som tydligen inte är villiga att göra detsamma för mig. Det bör även tilläggas att dessa människor nio gånger av tio är män. Män som jag har någon slags relation med. Som jag ser till för bekräftelse.
Jag har aldrig sett mig själv som en tjej med ”daddy issues”. Inte på riktigt. Visst har det skojats om det men jag har aldrig på riktigt tagit in det faktum att mina föräldrars skilsmässa på riktigt kunde ha sabbat mig.
I förra veckan hade jag något av en uppenbarelse. När jag tänker på det nu så kanske det är konstigt att detta inte kom till mig tidigare, att jag inte fattat det förut. Men ni vet hur det är, ibland så kan man ha allt mitt framför näsan och det klickar ändå liksom inte till.
När jag var sju år skildes mina föräldrar. Min pappa hade träffat en annan och hela grejen var ganska dramatisk och jobbig. Två år senare dog min farmor. Då sålde pappa mitt barndomshem, tog sin nya fru och deras nykläckta gemensamma dotter och flyttade hundra mil från mig och min lillebror. Vi var då nio och sex år gamla.
För inte så länge sedan träffade jag en man som har två barn i fem-årsåldern. Han bor inte i Stockholm och när vi nyktert pratade om huruvida vi skulle fortsätta träffas eller inte så sa han ”jag kommer ju aldrig lämna mina barn”. Detta tog jag som en självklarhet. Och eftersom han inte tänkte flytta och jag inte vill flytta så beslutade vi oss för att inte fortsätta ses.
Jag är också i den ålder då många av mina vänner börjar få barn. Jag ser dem tillsammans med sina små och all den kärlek som kretsar runt dem och vet att varken vilda hästar, kärnvapenkrig eller all things shiny någonsin skulle få dem att ge upp sina barn. Deras barn är deras liv, deras kärlek förkroppsligad. Det finns inget de inte skulle göra för sina barn.
Så varför var det så lätt för min pappa att lämna mig och min bror?
Jag har försökt förstå detta. Försökt prata med honom om det. Och han har pratat om kärleken och att förverkliga sig själv. Men jag förstår fortfarande inte. Hur kan man flytta 100 mil ifrån sina barn? Hur kan man gå med på att bara träffa dem 2-3 gånger om året? Hur kan man låta bli att höra av sig på flera månader? Hur kan man inte kämpa till sista blodsdroppen för att få ha dem i sitt liv?
Varför var vi inte tillräckligt?
I större delen av mitt liv är det jag som har kämpat för min kontakt med min far. Det är jag som har ringt, jag som har hälsat på, jag som har bönat och bett om uppmärksamheten, att han skulle se mig. Bekräfta mig. Vilja ha mig i sitt liv.
Någonstans här började pengen trilla ner. Att min pappa så lättvindigt kunde lämna mig där för 25 år sedan, det har någonstans definierat min relation till män. Lärt mig att det är okej att inte respektera mig och att vara nonchalant. Att ignorera mig. Att allt är på hans villkor. Att säga en sak och göra en annan. Att det är jag som ska kämpa för att få bli älskad. Att jag kanske inte är värd att älskas alls. Och att vad jag än gör så kommer de till slut lämna mig.
Det har tagit mig 25 år att komma till den här insikten. Och jag ber till Gud att det inte tar 25 år till att vända den. Jag älskar min far och jag vet att han älskar mig. Och någonstans tror jag att han gjorde vad han ansåg var sitt bästa även om jag inte förstår det.
I slutändan. En mans val kan inte få definiera huruvida jag är värd att älskas eller inte.
14 svar
Insikten om nåt är oftast det svåraste, det och att acceptera läget. Jag tror inte det kommer ta 25 år för dig att vända på det, nu när du vet vad det handlar om. Jag hoppas verkligen för din skull att du snart inser ditt värde, du verkar vara en störtskön brud som är värd att älskad på många sätt!
Tack så himla himla mycket! Det här med självkänsla är banne mig det svåraste som finns. Jag vet ärligt talat inte om det var bättre eller sämre att inse orsaken. Hoppas att det ger något bra. Kram!
Men hur modig är du! Du slår ju huvudet på spiken på ett så smärtsamt sätt. Jag önskar att jag inte förstod vad du känner men det vet du att jag gör. Herregud, nästa gång vi ses får vi ju avsätta en hel dag för att hinn avhandla allt. 😉
Men du, jag tror det blir folk av oss med.
Finaste Linda, vad jag tycker om dig!
Kram
Men fina du! Jag älskar att vi hittar fler och fler gemensamma nämnare, jag hatar att det ofta är de som gör ont. Jag hoppas vi hinner ses i veckan. Kram!
DET är så bra skrivet, känner igen mig i varje ord du formulerar, har en liknade livshistoria bakom mig . kan inte heller riktigt förstå det än idag, men det kommer och jag känner att jag blir mindre och mindre besviken för varje gång…
Fick höra har om dagen några kloka ord ” VI VÄLJER INTE VÅRA FÖRÄLDRAR!” men vi kan välja att ha dom i vårt liv, om inte så finns det andra människor man mår bättre av som vi plockar in i vårt liv istället
Jag är ledsen att du har en liknande historia, det är inget roligt att gå och bära med sig, speciellt när man inte riktigt vet hur man ska hantera det.
Nej, vi väljer inte våra föräldrar, men det är ändå ett enormt stort steg att kapa ur dem ur våra liv. De är trots allt (eller tanken är att de ska vara det) någon slags grundtrygghet.
Får tårar i ögonen av att läsa det här. Jag förstår inte heller, hur sjutton kan man lämna sina barn! Galet! Min pappa träffade en ny kvinna med två barn medan mina föräldrar var gifta, skiljde sig och bytte sen familj. Sa hej då till sin familj, mig och mamma och hoppade in som pappa i sin nya kvinnas familj. Galet att man kan göra så!
Det gör mig så ledsen att höra. Att man kan göra så, jag kan verkligen inte förstå det. 🙁 KRAM!
Känner igen mig i mycket tyvärr. Men vad kan man göra? Vi kan inte bestämma vad våra föräldrar gör varken far eller mor, men att en förälder avsäger sig umgänge borde vara straffbart (i mitt fall även min far som gav oss släktgården, gifte sig med ny fru och hennes ”vuxna” barn och sen hatar oss)
Det borde vara obligatoriskt att föräldrar ska ha umgänge med sina barn även om barnen blivit vuxna, då borde det vara upp till barnen att själv få bestämma om dom vill eller inte. Borde vara lag på ansvar och socialt/statligt beslut på om man annars inte anses lämplig. Kämpa på!
Det skulle kunna vara min barndom och mina känslor du skriver om. Hjärtat brister när en förälder överger sitt barn, det är ofattbart och svårt att ta in. Tack för att du delade med dig av din historia, just idag behövde jag veta att ja inte är ensam om mina känslor.
Blev så berörd av detta inlägg att jag fällde en tår. Känner igen mig mycket, inte i situationen i sig men i känslorna du beskriver och hur de påverkat dig. Fan vad bra du skriver.
Du! Så fint och ärligt skrivet <3 Jag har en komplicerad relation till min pappa. Han roffar åt sig, ringer bara när han vill ha hjälp med nåt. Är så ledsen för det, jag skulle bara vilja att han kunde uppskatta vårt umgänge, kunna intressera sig för mig och sluta vara så jävla egoistisk 🙁