Denna afton har jag hängt med den här bästa modemaffian, Li och Hannah som jag lärde känna när jag jobbade med PR med Gold Digger och de båda jobbade med mode på VeckoRevyn. Jag har inte träffat dem på cirkus sådär 100 år känns det som så det var som ett litet tivoli att hänga med dem igen.
Så vi åt sushi och drack vin på Ljunggren och så pratade vi lite kärlek (båda två har typ hunnit förlova och gifta sig sedan sist) och en himla massa jobb och livspepp och hur läskigt men samtidigt fantastiskt och befriande det där med förändringar i livet är. Och så peppade jag rejält på att kanske köra mitt eget race nu ändå…
Och i morse hade jag jag en jobbintervju med ett start-up-företag som gör tokspännande saker (och har kontor precis vid Mosebacke med världens bästa utsikt) och jag kände jag-vill-vara-med-å-leka men samtidigt är jag livrädd för att röra mig utanför trygghetsbubblan som en tillsvidareanställning och pensionsförsäkring och sånt där göttit jox innebär. Men så sa Li att det här med att driva eget, det är ju så himla bra, och så blev jag lite pepp igen. Fast det är fortfarande skitläskigt.
Men sedan så tänker jag att, man lever ju liksom bara en gång och det kan ju inte gå mer än åt helvete. Ungefär så. Hur tänker ni?
