Solen sken och stereon poppade Katy Perry när jag och min GPS-lady fortsatte söderut längs med ettan igår. För det mesta var vi överens, hon och jag, men ibland gjorde jag små avstickare i småstäder längs vägen och då blev det ett himla tjat om ”re-calculating”.
Hon tyckte inte att jag skulle åka fina ettan till Santa Barbara utan trista 101 (”riktig” motorväg, booring) men hon var förvånansvärt vänlig även fast jag trotsade henne. Hon bara räknade om och så var vi vänner igen. Sedan slängde hon upp mig på en alldeles fantastiskt fin väg i bergen. Som tack för trotset liksom.
Lämnar San Simeon.
I Morro Bay väntade surfarna in vågorna.
Den här lilla killen var helt galet duktig!
Jag i Morro Bay.
I Pismo Beach får man inte fiska musslor.
Äntligen lite riktiga palmer!
Ingen lifeguard on duty.
Vid Cachuma Lake finns det en supermysig camping med en helt galen utsikt.
På ingång mot Santa Barbara.
2 svar
Åh vilka fina bilder som du tagit! Älskar att kolla på res/semesterbilder helst på landskap.
Så du åker helt själv? Jag måste säga igen att du är modig. Har du varit rädd någon gång hitills?
Typ hört konstiga ljud när du ska sova och tänkt att det varit inbrottstjuvar 😉 Sånt där man kan få för sig..
Kramar
Tack! 🙂 Yes, jag är helt själv. Träffar så klart folk längs vägen men reser alldeles själv! Och nej, jag har nog inte varit rädd någon gång. Jag hamnade i någon halvskumt kvarter när jag yrade runt i San Francisco, men det är bara att se målmedveten ut och hålla i handväskan. Men jag var aldrig direkt rädd. Kram!