Det är ganska precis 13 år sedan Botniabanan började byggas, tågrälsen för höghastighetståg som skulle fortsätta banan från Härnösand, förbi Övik och upp till Umeå. Mormor har sedan dess önskat och pratat och tjatat om att hon en vacker dag skulle få åka tåg på den banan. Men banarbetet drog ut på tiden och hälsan började vackla och mormor började så smått, med sina 80+ år på nacken, ge upp hoppet om den här tågresan. ”Jag kommer nog inte få leva att se den dagen”, lät det, aningen modslaget.

Men så nu, i torsdags, var det äntligen dags. För både mormor och morfar var det inte mindre än 65 år sedan de åkte tåg sist, så både hastigheten och standarden hade förändrats en aning. De var båda som små barn på julafton. Leenden till örsnibbarna och stora ögon. Fnitter och pekande fingrar. ”Är E4:an dääär?”. Det var helt fantastiskt att se.

Så vi åkte till Umeå. En timme med tåg. Åt potatisbakelse och drack kaffe på café. Och så åkte vi hem igen. De få timmarna kommer de leva på ett bra tag. Att det ska vara så enkelt. Även om det tog 13 år.

Lite så här såg tågäventyret ut.

<3