Shrinken hade först ingen länklista, jag tänkte paus från bloggläsande, har liksom inte tid. Men så smög Linda K och Hedgehog in, och sedan Linda och Polly. Och nu är det helt plötsligt sex länkar (alltså 6, inte porrlänkar) där nere i hörnet, de bara smög sig in liksom. Så jag får nog läsa lite bloggar ändå.
Oooo shit tänkte jag, när datorn bredvid mig helt plötsligt startade om ur ingenstans. Sedan kom jag på att bossen fjärrstyr den från Skåne. Så det var inte stekarn* idag.
*Stekarn är hustomten som smyger in på helgen och steker saker och sedan inte diskar stekpannan. Fast vi kom på att stekarn var nog jag.
Föll samtliga löv från samtliga träd igår? Där jag satt och tittade ut genom fönstret på jobbet så singlade löven ner med samma kontinuitet som snöflingor och när jag skulle gå från kontoret så fick jag nästan pulsa genom lövhögarna som samlats i gången fram till dörren.
Hösten har krypit på mig i år. Och med den, mörkret. Förra året small det bara till och helt plötsligt var varenda träd antingen en stark orange färg eller helt naket. I år tyckte jag det var mysigt ett tag, löven skiftade färg i sakta mak och luften var härligt krispig. Den senaste veckan har jag dock insett nackdelen med denna årstid (och nu försöker jag förbise regnet). Det är kolsvart på morgonen när man vaknar. Man ser inte handen framför sig och måste tända lampan för att hitta kläderna. Och det är dessutom svinkallt. Detta gör att det är i stort sett en omöjlighet att kliva upp och vara människa. Eller bli människa på hela dagen.
Denna (numera) vidriga årstid har medfört att jag totalt skiter i hur jag ser ut. Orkar inte sminka mig, sätter upp håret i en toffs (jag ska nog inte klippa av det ändå) och drar på mig första bästa plagg. Får på mig en ring i smyckesväg om jag har tur. Jag är ett vrak helt enkelt. Och det värsta är att jag inte vet hur jag ska ta mig ur det. Jag orkar helt enkelt inte anstränga mig. Orkar inte bry mig om mitt utseende, och jag brukade ju tycka att det var kul att göra mig fin! Vardagsfin, för jobbet bara.
Jag går i ide helt enkelt och börja sminka mig någon gång i april. Det blir skitbra.
Jenny åker snart till Sydamerika i ett halvår så det var stor gråtfest (med tillhörande fest och alkohol) hemma hos henne i lördagskväll. Riktigt trevlig kväll i goda vänner, och nya bekantskapers, lag (bildbevis för er i närheten finns på Fejjan).
Väl hemma efter en t-banetur som kunde slutat fram och tillbaka till Hagsätra (efter ett tag skärmar man av dong-dong-dong NÄSTA: BROMMAPLAN och sover sött istället) började jag pilla under foten på någon lös skinnbit vilket medförde att jag till slut grävt mig ned i skinnet och blödde och började rycka i nervtrådar. Ont som faen vill jag lova att det gjorde. Jag fattar inte att jag är tvungen att kontinuerligt pajja mina fötter?! Högklackat är snart ett minne blott för mig. Medicinsk fotvård, vad innebär det? Det låter som något jag skulle behöva.
Resultatet är att jag nu springer omkring med ett plåster under foten och försöker övertyga mig själv om att jag visst kan skutta runt på ett pass DansAerobics ikväll. Jag börjar dock inse att detta inte kommer gå utan att jag snällt får vila fossingen idag och satsa på SatsDansen (no pun intended) imorgon istället. Vilket kanske är rätt klokt med tanke på att jag inte känt mig såhär sliten på länge.
Samtidigt så känner jag mig skitlat om jag inte tränar. Oh the ångest.
Fick precis ett samtal från Telenor som önskade mig välkommen som företagskund och ville informera mig lite om att de har en hemsida och telefonkundtjänst samt höra om jag hade några funderingar eller om allt fungerar som det ska.
Jag undrar hur många miljoner de lägger ner bara på att försäkra sig om att deras kunder inte är idioter.
Välkommen!
Jag heter Linda Hörnfeldt och hjälper soloföretagare och influencers att bygga personligt varumärke i sociala medier – och därmed sin business!
På min blogg kommer du få läsa om hur man jobbar som influencer, om entreprenörskap, plus size-mode och mitt liv på landet utanför Örnsköldsvik.
Senaste kommentarer