Den där med alteregona

Jag och mitt suput-alterego Lindischen hade kommit överens om att fredagen, den skulle spenderas i hemmets lugna vrå tillsammans med sambo Soffis, en bra film och en alldeles för nyttig fruktsallad. Men när ett mess från Anders ramlade in (”Kröka lite?”) så började det rycka lite i rödvinsnerven. Lindischen började gulla lite. Jag hade ju faktiskt suttit hemma och jobbat hela veckan och knappt sett en käft. Och det var ju faktiskt fredag. Och jag var ju faktiskt rätt söt och duktig. Jo, Lindischen hade ju rätt.

Dusch, vin, mat, vin, wrapklänning och tights, vin, smink, vin och helt plötsligt satt vi på T-banan ner till Söder för vad som skulle komma att bli en av de mer bisarra kvällar i sommar. Eller, som Lindischen skulle säga, en helt vanlig fredag.

Vi hann inte mer än komma in på stället så dök killarna över oss som om de inte sett en kvinna på en längre fängelsevistelse. Jag fastnade efter ett tag med en kille, vi snackade lite och trots hans födelaktiga utseende så visade det sig rätt snabbt att även han hade ett alterego, ett psykiskt instabilt sådant. Killen var inte frisk. Han försökte konstant göra mig svartsjuk genom att flirta med andra tjejer och porrdansa lite med nån rastabrud (och självklart förneka det, ”det är ju dig jag är med!”) och sedan blev han helt vansinnig när jag pratade med någon annan eller gick på toaletten utan att meddela honom.

Kvällen slutade med att jag och Sofia smiter när han inget ser och sedan rusar ner i tunnelbanan som två tonåringar, fnittrandes och skrikandes. Den biten var rolig iaf.