The end of the affair

Jag har varit en av de lyckligt lottade som under min livstid varit rätt så förskonad från svek. Visst har jag som alla andra fått en och annan kniv i ryggen, och de gångerna har det varit rejäla köttknivar, men utslaget på mina 27 år så har jag nog ändå klarat mig undan rätt bra. Om det sedan är karma, tur eller Guds goda vilja, det förtäljer inte historien.

I fredags förlorade jag någon som jag, under de drygt 6 år som vi varit vänner, ansett vara en av dem närmast mig. Omständigheterna kan jag inte säga speciellt mycket om eftersom jag själv inte förstod ett dyft av vad det var som utspelade sig framför mig på msn. Men tydligt är ju att jag levt i någon slags illusion. Det var tydligt att han inte värderade vår vänskap på samma sätt som jag gjorde. Det obligatoriska undvikandet hade utspelat sig nu några månader och jag har försökt inte lägga in så mycket i det. Det var ju inte första gången. Och han har ju mycket att göra. Självklart fattade jag ju dock hela tiden att det inte var hela sanningen. Och nu såg han ingen ”lösning” annat än att bryta kontakten. Lösning på vad??? Inget har hänt, vi har inte bråkat. Och det han försökte skylla på var bara så småaktigt att jag inte ens fattar hur man kan använda det som anledning. Bottom line; det fanns ingen anledning. Ingen som han ville dela med sig iaf.

Oerhört mycket besvikelse och ilska har strömmat igenom mig de senaste dagarna, alla frågetecken tar små tuggor av mitt förnuft och frustrationen är vissa stunder påtagligt närvarande. Visst kommer jag sakna honom, men först och främst så får en sådan här incident mig att undra, vad gjorde jag för fel? Vad har jag gjort som fick honom att känna att han var tvungen att ”göra slut” med mig, en vän? Vad har jag gjort för att förtjäna detta?

Jag passade inte in i hans liv längre. Vad nu det betyder.