Tisdagskväll, nyss hemkommen från medlemsvisning med Stockholms filmfestival av Julia Roberts & Meryl Streeps lysande sammandrabbning i ”En Familj (August: Osage County)” (recension kommer på Filmkritikerna), och här sitter jag med en kopp te och gör min första momsinbetalning som egen företagare. Jag känner mig nästan lite… vuxen?
Som jag har saknat dem – de där härliga människorna som jag jobbade med i höstas på Stockholms Filmfestival. Så härliga, roliga, inspirerande människor som man fick hänga med i tre månader och så sedan bara POFF en dag så var det slut. Så det var välbehövligt när jag i torsdags fick krama på dem alla igen.
Vi träffades i källaren på Francis Floor, Claras och Kristins butik på Bondegatan, där det bjöds på vin och catching up.
Så himla härligt att få snacka ikapp sig med de här fina!
Francis på flaggor.
Francis på riktigt.
Francis pussas. Och jag kör duckface.
Paulo The Fabulous.
Johnny som på något spännande vis påminner mig lite för mycket om David Tennant.
Och Ari och hans ögonbryn.
Och sedan gick vi till Pet Sounds och drack jättemånga öl och så gick det som det går ibland.
Nu har jag sagt farväl till David Tennant som Doctor Who. Jag har sett sista avsnittet, sista ”Confidential” och ca 89% av alla Tennant-klipp som finns på YouTube. Jag har hulkgråtit till ”I don't want to go” och doktorns eget ”It's not fair!”-breakdown. Min besatthet har nått sitt kulmen.
Ursäkta mig medan jag går in i sorgeperiod. Ni får giffa så länge.
Solen! Minns ni den? Det var då knappt att jag gjorde det innan i lördags. Att äntligen behöva kisa och få känna solen värma ansiktet var helt ljuvligt! Det kanske faktiskt blir vår i år med.
För att fira detta tog jag Åke under armen och tog färjan ut till Djurgården. Dagen till ära hade jag förvirrat nog glömt både busskort och plånbok hemma så Åke var min sugar daddy under dagen. Sämre kunde man ju ha det.
Väl på Djurgården svängde vi höger mot Waldermarsudde. Mängden pelarbeströdda och svindyra hus, kråkslott och sjötomter var överväldigande.
Vi pratade om skillnaden på att nöja sig och vara nöjd. Om kärlek och ensamhet och alla sådana där hjärtesaker som han är så himla bra på.
Här är han. Världens bästa skägg med en jättegrön telefon.
Det blåste jättemycket och jag fick ont i öronen.
Men solen var liksom värd det på alla sätt och vis.
Titta bara. Is och sol och fint.
Hej från mig.
Efter två timmar och halva Djurgården åkte vi båten tillbaka till Gamla Stan och gick och åt sen brunch på Grill Ruby. Och sedan gick jag hem och somnade framför teven. För mycket frisk luft är inte nyttigt.
** Inlägget innehåller annonslänkar **
Ni har fått lite teasers tidigare men nu är det dags att presentera er för min nya följeslagere, den här lilla mirakelsaken – Sonys QX100. Det är en liten lins som man kopplar ihop med telefonen via WiFi och en app och så använder man telefonen som sökare och för alla inställninger – samt avtryckare. Fiffigt, eller hur?
Min systemkamera (Canon 550D) som jag köpte för snart tre år sedan har börjat ge upp och den är dessutom lite bänglig att släpa med sig överallt. Den här lilla rackaren är liten och smidig och tar helt makalöst bra bilder. Speciellt lysande är den i mörker utan att bilderna alls blir speciellt gryniga. Bilder jag tagit med den? Här, här, här och här.
På nackdelssidan så är det inte en kamera man slänger upp för en ögonblicksbild. Det tar lite tid att koppla ihop den med telefonen och den är inte världens snabbaste på att ladda om. Samt att batteritiden lämnar en del att önska. Men som ”bloggkamera” och för instagram är den perfekt. Och jag har nog aldrig fått så många frågor om en pryl någonsin. ”Vad ääär det för något?” ”Hur fuuunkar den?”. Jag borde rimligtvis börja ta ut säljlön från Sony snart.
Välkommen!
Jag heter Linda Hörnfeldt och hjälper soloföretagare och influencers att bygga personligt varumärke i sociala medier – och därmed sin business!
På min blogg kommer du få läsa om hur man jobbar som influencer, om entreprenörskap, plus size-mode och mitt liv på landet utanför Örnsköldsvik.
Senaste kommentarer