Filmsnack: Gravity

Gravity. En film som jag peppat för i en mindre evighet. Sandra Bullock. George Clooney. I rymden. Och allt går åt fanders. Det luktar ju succé. Efter att ha sett trailern och internet sjungit lovord så bokade jag med höga förväntningar VIP-hylla på Rigoletto, drog på 3D-glajjorna och gjorde mig redo att bli imponerad.

Jag ville så himla gärna älska den. Så. Gärna. Att den skulle vara sådär smäll-på-käften-bra och storslagen på ett sådant sätt som Titanic eller Moulin Rouge. Att den skulle vara stor och komplett och underbar på alla håll och kanter. Men jag älskar den inte. Och jag ska berätta varför.

Vi tar de fantastiska bitarna först.

Visuellt är den helt makalös. Den kommer vinna varenda teknikpris som finns på Oscarsgalan. Fotot och ljudet och set designen, det känns på riktigt som att man är i rymden. Och när kameran går in i Sandra Bullocks hjälm och ljudet förändras och det enda man hör är hennes ångestfyllda andetag där hon snurrar runt i rymden, då är den kombinerade känslan av klaustrofobi och tomhet överväldigande. ”Actionscenerna” när skiten slår i fläkten är otroligt spännande och fantastiskt utförda. Och Sandra Bullock är skitbra.

Men här någonstans tar det stopp. Grundstoryn är bra men manuset har en hel del vidöppna hål och dialogen är bara hemsk. Varenda gång Sandra börjar hålla någon slags monolog vill jag bara trycka på mute. Regissören (som även är producent och manusförfattare) borde nog lämnat bort lite av manusarbetet till någon som faktiskt kan skriva dialog, och så kunde han ägnat sig helt åt sin visuella vision. För det är inte bara det att dialogen inte tillför något, den gör filmen sämre. Den är nog till för någon slags karaktärsutveckling, men ärligt talat, man bryr sig inte. George Clooney känns överflödig och vissa detaljer är bara för schmaltzy och ”gråt nu!”-uppmaningar.

Jag lämnar biografen med blandade känslor. Hatkärlekskänslor. Känslan av ensamhet och tomhet men samtidigt frihet och seger flödar över mig och när jag kommer hem gråter jag i över tjugo minuter. Så någonstans slog ju filmen an. Budskapet gick fram.

Gravity är helt klart sevärd. Och om du ska se den så är bio ett måste, något annat kommer inte göra den rättvisa. Men förvänta dig inte ett mästerverk, för det är den tyvärr inte.