#sff13 – Lovelace

[blockquote source=”Stockholms filmfestival”]Den kultförklarade porrfilmen »Långt ner i halsen« skakade om ordningen rejält när den släpptes i början av 70-talet. New Yorks borgmästare väckte åtal mot filmen medan nyfikna amerikanare köade utanför biograferna för att se vad kontroverserna rörde sig om. I »Lovelace« följer vi Linda Boremans resa från att vara en helt vanlig tjej till att bli en världsstjärna över en natt, men får också inblick i den chockerande sanningen om kändisskapets baksida. [/blockquote]

Linda Boreman är en vanlig tjej, nästan lite pryd med überkatolska föräldrar i början på 70-talet. Inte direkt bakgrunden man väntat sig för en av världens mest kända porrstjärnor. Nope. Men det är ju då Peter Sarsgaards karaktär gör entré och fuckar upp hennes liv rejält. Kuvad är bara förnamnet. Den lilla flickan lär sig suga kuk som en världsmästare och går ett liv med ära och berömmelse till mötes. Eller?

Jag gillar verkligen att de delat in den här filmen i två olika ”akter”. I den första akten får man se allt som alla nog trodde att det såg ut. Girl meets boy, de blir kära, hon spelar in porr (för att hon själv så klart vill), träffar Hugh Hefner och blir en stor stjärna. Livet i strålkastarljuset verkar ju lysande. Eller?

I den andra akten får vi se den hårda sanningen. Med betoning på hårda. Peter Sarsgaard är inte direkt drömpojkvännen. Han spöar skiten ur Linda, han pimpar ut henne för gruppvåldtäkt och han misshandlar henne både fysiskt och verbalt mest hela tiden. I en scen försöker hon rymma ifrån honom men får istället skriva autografer till polisen. Otroligt bisarrt.

Temat gör att tankarna inte helt osökt går till den briljanta ”Tina – What's Love Got To Do With It?” från 1993, och mycket i den här filmen är riktigt bra. Amanda Seyfried gör den sköna vändningen från ullegullbruden i ”Mamma Mia” och ”Les Miserables” till porrstjärna och gör det med bravur. Peter Sarsgaard är lysande och jag skulle verkligen vilja se honom på någon slags short list come award season. Också mycket skön och stabil birollslista med Chris Noth (Mr Big) som porrfilmsproducent, Adam Brody (The OC) som porrfilmsstjärna, Sharon Stone som Lindas mamma (som jag inte kände igen förrän eftertexterna rullade!) och James Franco som Hugh Hefner.

Jag gillade inte slutet, jag tyckte man kunde ha klippt den sista ”sex år senare” och inte skrivit tittaren på näsan. Men i övrigt är jag ganska nöjd. Inte förälskad. Men nöjd.

   +

#sff13 – The Lifeguard

[blockquote source=”Stockholms filmfestival”]Efter en personlig kris lämnar den 30-åriga reportern Leigh sitt framgångsrika liv i New York och flyttar tillbaka till sin hemstad. Väl där återvänder hon till gymnasiejobbet som livräddare, börjar umgås med vännerna som fortfarande bor kvar och inleder en relation med en 16-årig pojke. Huvudrollsinnehavaren Kristen Bell känns igen från titelrollen i tv-serien »Veronica Mars«.[/blockquote]

”You get to be lost”. Min favoritreplik från filmen.

Det här är en film om att vara vilse. Alla karaktärer i filmen är vilse på ett eller annat sätt och försöker hitta sin väg i livet. Vissas vägar leder tillbaka till där de började medan andras tar helt nya riktningar.

Jag tror att man måste kunna relatera till den här filmen för att verkligen tycka om den. Jag älskade den. Jag tycker att den var vacker, hjärtskärande, rolig, upplyftande, sorglig, smart och härlig. Jag grät konstant sista halvtimmen. Den fick mig att känna, att gå in i känslor som jag känt i mitt eget liv, som jag känner till och från och det var så skönt att se någon gestalta dem på ett så mänskligt sätt.

Detta är regissören Liz W. Garcias första film, hon har tidigare skrivit mest tv-serier, bland annat ”Dawson's Creek”. Det ska bli spännande att följa henne, hon har en fingertoppskänsla som jag verkligen tycker om.

Filmen visas under Stockholms filmfestival, sista visningen är på lördag kväll.

#sff13 – Ain’t Them Bodies Saints (A Texas Love Story)

Den här filmen är som en dikt. Som en sång. Som en våg som bär dig igenom den med bara känslorna som redskap.

Storyn är enkel, vi har sett den förut. En tjej och en kille på fel sida om lagen. Killen åker i kurran och de saknar varandra så att de håller på att koola av. De skriver brev och lovar och svär att de ska älska varandra för evigt och att de ska ses igen en dag.

I intervjun jag gjorde med regissören, David Lowery, härom dagen sa han så här:

”Jag ville att storyn skulle vara väldigt enkel och bekant, så att jag kunde fokusera på känslan och tonen i filmen istället. Min önskan var alltid att den skulle förtrolla, att en väldigt finstämd förtrollning skulle guida en igenom filmen, snarare än handlingen.”

Och precis så var det. Det är finstämt och vackert men det blir ändå inte tråkigt. Om man låter musiken och känslan bara plocka upp en och låta en svepas med så kommer man att älska den här filmen. För det gjorde jag.

Casey Affleck och Rooney Mara är fantastiska tillsammans. De har inte många scener ihop men i de få de har de en sådan stark kemi att man köper kärlekshistorien rakt av. Det här är en otroligt vacker kärlekshistoria.

Filmen kanske inte har supermycket substans eller man kanske inte lär sig så mycket av den, den utger sig heller aldrig för det. Men den lämnar dig med en känsla som är svår att beskriva. Jag tror att David Lowery lyckades med sin förtrollning.

”A Texas Love Story” visas under Stockholms Filmfestival men är tyvärr slutsåld.  Filmen går upp på biografer den 6 december.