Hur många var aporna?

Alltså. I lördags. Så fantastiskt rolig kväll. Rockabilly. Underbara SIT and Die Co på Bowery Poetry Club. Sedan hårdrocksbrass med tillhörande tuppkam och tuba. Rom å cola. Salsaklubb och mojitos. Salsa med ruskigt duktig å himla söt ungrare. Himla förvånad där.  Massor med fnitter. Blue Haven. Spanande. Absolut Brooklyn. Ännu mer fnitter. Fader Abraham, Henry the eigth och så de där förbaskade aporna. Mina Swepackbrudar är de bästa.

Take a walk on the High Line

The High Line är en gammal järnvägsräls som ligger på en upphöjd bana som slingrar sig längs med västra sidan av Manhattan ungefär från 34:e gatan och ner till 12:e gatan. Nu för tiden, sedan förra året, är delar av den södra delen ombyggd till ett promenadstråk, supermysigt med utsikt över Hudson River. Klart rekommenderat om man besöker NYC.

I lördags var jag och Elin på en guidad tur av den ännu inte öppnade delen, vi promenerade från 34:e till 30:e gatan på de gamla rälsen bland högt gräs och sly, en väldigt speciell upplevelse. De var dock väldigt noga med att vi skulle skriva på, inte en, utan två, release forms för att få gå omkring där uppe. Allt för att de inte ska kunna bli stämda om vi snubblar och dänger huvvet i järnvägen.

Och så lite historia. För jag är en sucker för historia.

I mitten av 1800-talet började tåg gå på tionde avenyn på Manhattan. Himla spännande tyckte man. Mindre kul blev det när tågen började ramma folk och hästar och mjölkstånkor och allt möjligt skit så att avenyn till slut fick öknamnet ”Death Avenue”. De satte till och med in säkerhetskillar, ”West Side Cowboys”, som skulle rida framför tågen och varna folk för den nalkande dödsfällan. Typ ”Ey, ser ni den här stora plåtlådan bakom oss? Gå inte framför den”. Var tydligen inte så effektivt. Så då fick de lyfta upp hela skiten ovan jord istället. Det tog bara dryga 80 år för dem att få tummen ur.

Tågen gick på The High Line fram till 1980. Ett fint år.

Den ruffiga delen, inte öppen för allmänheten:

Den fina, polerade delen där turisterna trängs som sillar:

”Urban Theater” över 10th avenue vid 17th street. Ett gäng bänkar med ett fönster över gatan. Spännande.

Där passade jag på att plugga en stund.

The Standard Hotel reser sig ståtligt över The High Line nere i Meatpacking District.

Varför låta någon annan grilla när man kan göra det själv?

Fredagsutgångarna med svenskarna är ju numera mer en regel än ett undantag. Så även denna fredag. Dock tog jag det piano eftersom min mage inte riktigt var överens med mig efter min pseudo-matförgiftning.

Kvällen inleddes på Calico Jack's Cantina i Midtown East där drinkarna var billiga, musiken var ösig och människorna var många. Jag dök upp en timme och ungefär fem Jack & Coke efter alla andra.

När Happy Hour var slut åkte vi downtown till East Village och upplevde japansk BBQ på Guy Kaku där man själv får leka grillmästare, något som vissa kanske inte ska ge sig på efter maratondrickande på fastande mage. Just saying. Men maten var helt fantastiskt god och en klart rekommenderad upplevelse!

Söndagsplugg

Idag blir det brunch i sängen och panikpluggande. Note to self: Must. Stop. Procrastinating.

Loppisfynd

Jag har ju helt glömt av att visa upp mina underbara fynd som jag hittade på loppisen förra helgen.

En vintage kaméring från 40-talet i 12 karat, för ynka $10. Försäljaren blev lite frustrerad när hon insåg hur värdefull den var, men då hade hon redan gett mig sitt pris, så jag skuttade glatt därifrån en ring rikare. Nu tillhör den vardagsoutfiten.

Coolaste väskan ever. Även den för en tia.

En liten ask med sammetsfluff innuti. Huserar för tillfället växelpengar, tänkt för smycken i framtiden.

Välkommen!

Jag heter Linda Hörnfeldt och hjälper soloföretagare och influencers att bygga personligt varumärke i sociala medier – och därmed sin business!

På min blogg kommer du få läsa om hur man jobbar som influencer, om entreprenörskap, plus size-mode och mitt liv på landet utanför Örnsköldsvik.

» Läs mer och kontakta mig här!

Sök

Poddar

Gratis guide!

Translate

Arkiv
Kategorier