Bergådalbana
fredag, 6 augusti, 2010
Inga kommentarer
Alltså, det var ju själva fan vilka känslosvallningar det skulle bli den här fredagen då. Upp och ner och upp igen. Och än är det inte slut…
Alltså, det var ju själva fan vilka känslosvallningar det skulle bli den här fredagen då. Upp och ner och upp igen. Och än är det inte slut…
Äntligen fredag! Den här första arbetsveckan har krupit sig fram, men nu är äntligen helgen här! Ikväll väntar Grönan och imorgon bjuder Kelly in till födelsedagskalas. Sockerchock har utlovats. Sedan får vi se, om vädret tillåter kanske det blir en sväng ut i skärgården, Maria har ju redan slagit fast att det är höst, så det gäller att passa på.
Vad ska ni hitta på i helgen? Har ni fortfarande semester eller har ni, liksom jag, precis genomlidit första arbetsveckan?
Allt var ju så bra. Solen sken, jobbet var slut för dagen. Jag åkte till Orminge Centrum och körde den vanliga loven. Apoteket, Lindex och Systemet. Hoppade i bilen och började köra hemåt.
När jag körde iväg tyckte jag att bilen uppförde sig lite skumt och lät lite konstigt, och när jag kom ut från parkeringen på vägen kände jag att den drog kraftigt åt höger. Svängde in på första bästa ställe och jodå, visst fan var det punka på biljäveln.
Helvetes jävla skiiiiiiiit! Har inte tid, har inte ork, har inte lust, har inte råd, pallar inte!
Ringde såklart morbror-som-kan-allt-om-bilar i ren och skär panik. Jag vet nämligen inte hur man byter däck på en bil. Eller rättare sagt, jag kan det i teorin. Bilen ska upp med en sån där pumpgrej och sedan ska man fram med skiftnyckeln (eller vad det nu heter) och slita för kung och fosterland. Och bli skitig. Jag gillar inte att bli skitig.
Efter att jag fått lov av morbror, körde jag de två kilometrarna hem. Jääääättelångsamt. Med varningsblinkers på. Och skämdes bakom solglasögonen medan alla dömande typer, som uppenbarligen inte gör annat än byter däck på fritiden, blängde lite på mig.
Men så kommer ju silverkanten. Jag får herrbesök i helgen. Och herrar kan byta däck. Det ligger i deras gener. Om jag mutar lite med rödvin och god mat så kanske han ställer upp och meckar lite.
Idag är jag kvinnorörelsens stora skam.
Idag är det exakt en månad tills att jag sätter mig på planet till New York. Och när nu nedräkningen börjar på riktigt finner jag mig själv med blandade känslor. Självklart är jag jättespänd över det enorma äventyr jag har framför mig, men samtidigt undrar jag verkligen om det ska kännas så här.. melankoliskt? Jag har inte surfat New York-bloggar eller webcams på hela semestern. Jag har ingen lust att läsa Bali-delen i ”Eat, Pray, Love” ännu en gång. Och jag har inte ens börjat på varken packlista eller packning. Jag vet att det egentligen bara är en dipp, att det är resfebern som börjar jävlas med mig. Men jag vill inte att det ska kännas så här. Jag vill vara fnittrig, förväntansfull och planerig. Inte oinspirerad och oexalterad.
Jag tänker på det här med magkänsla. Och inte bara när det gäller resan, utan även jobb, kärlek och andra livsavdelningar där de som vet hela tiden snackar sig varma för att det är just denna beryktade magkänsla som är intergalaktiskt sammankopplad med ödet och den förutbestämda väg vi ska vandra. Att man helt enkelt, djupt därinne, bara vet hur man ska agera i dessa livets vägskäl.
Men om man inte vet då? Om man känner en sak ena stunden, och en annan den andra. Är den dåliga magkänslan egentligen bara rädsla? Och ska man då möta den rädslan och växa i processen eller ska man springa åt andra hållet? Är bra magkänsla den feges utväg? Och hur hittar man balansen mellan vad man vet rent intellektuellt, vad man känner i magkänslan och vad man känner i hjärtat?
En klok vän sa en gång till mig att en känsla aldrig kan vara fel. Jag är egentligen inte rädd för att bli sårad, för jag vet att det är i de stunderna man är sårbar som man är som mest öppen att lära sig en sak eller två om sig själv. Och de gånger man vinner, vinner man stort. Jag önskar bara jag visste vilka magkänslor jag kan lita på.
Välkommen!
Jag heter Linda Hörnfeldt och hjälper soloföretagare och influencers att bygga personligt varumärke i sociala medier – och därmed sin business!
På min blogg kommer du få läsa om hur man jobbar som influencer, om entreprenörskap, plus size-mode och mitt liv på landet utanför Örnsköldsvik.
Senaste kommentarer