Tinad kyckling i kylen. Recepttorka i huvudet.
Det luktade väldigt gott i trappuppgången när jag kom hem. Kanske ska gå ned och be om lite hjälp (alternativt en matlåda)?
Sitter och spanar lite på bilder från Blog Awards i lördags och glider då helt osökt in till dessa väteperoxiderade fjortisbloggar vars klädesplagg är stora som en kökshandduk och där ordförrådet är ungefär lika stort. Varför, varför fortsätter jag läsa? Jag känner hur min hjärna fräts bort mer och mer för varje felstavning.
Jag blir verkligen rädd när jag läser dessa bloggar. Är detta den standard som är satt för ungdomarna idag? Där det är viktigare att med hets och mobbning blogga sig till kändisskap och goodiebags än att faktiskt klara skolan och bli en människa som respekterar sig själv och andra? Jag tycker synd om dem, för en dag kommer de vakna upp och inse vad som egentligen spelar någon roll och då kanske det är för sent. Det som publiceras på internet finns kvar för alltid.
Dagens Daredevil: Jag testar en ny maträtt. Fetaostgratinerad Kycklingfilé. Känner ni inte hur det riktigt rullar på tungan? Och jag är lite nervös för jag vet aldrig hur det funkar när man har två grejer inne i ugnen samtidigt. Ska man ha dem inne dubbelt så länge då? Mamma intygar att nej, det behöver man inte. Jag är livrädd att kycklingen inte ska bli genomkokt. Genomstekt? Vad heter det är man gör det i ugnen?
Dagens ”En gång till”: Jag ringde NetonNet. IGEN. Nu är fjärrkontroll nummer tre på väg hem till mig. Jag börjar redan tidsplanera mitt veckoslut för att få in alla TV-serier jag har missat.
Dagens inspirerade tönt: Håller på med ett videoarkiv till Julia-sajten. Känner mig jätteinspirerad och taggad. Tjihoo liksom. Det är underbart att vara tönt.
Okej, din förbaskade pseudoförkylning, this is how we're gonna do it. Antingen tar du ditt pick och pack och drar, eller så däckar du mig till halvdödsstatus ett par dagar, men den här mellanmjölksfasonen med halsont, snuva och allmän seghet, den går fetbort. Fetbort, I tell you!
Jag vill bara säga TACK till alla er som kommenterat eller på annat sätt meddelat mig att ni saknat mig och tänkt på mig medan jag pausat. Det må verka lite over the top att kalla fem dagar för en paus, men för mig var det en stor grej. Ett avstamp för en förändring i min livssyn.
Ni är så fina och jag är så glad att ni gillar mig och det sättet jag väljer att skriva min blogg. För att om fina människor gillar mig måste ju betyda att jag är ganska bra också, eller hur? Jag vill gärna tro att man blir som man umgås.
Nu ska jag knyta ihop säcken på den här helgen och bädda ner mig själv. Dröm sött.
Välkommen!
Jag heter Linda Hörnfeldt och hjälper soloföretagare och influencers att bygga personligt varumärke i sociala medier – och därmed sin business!
På min blogg kommer du få läsa om hur man jobbar som influencer, om entreprenörskap, plus size-mode och mitt liv på landet utanför Örnsköldsvik.
Senaste kommentarer