Ju längre tiden går ifrån C, desto mer tid tar han upp i min dagliga tankeverksamhet. Hur mår han? Saknar han mig? Eller vill han bara glömma mig? Den som trodde att tid ifrån varandra skulle mildra saknaden och ångesten hade så fruktansvärt fel.

Jag har funderat många gånger på om det bara är så att jag vill ha honom nu för att jag inte kan få honom. Jag är livrädd för att så är fallet, och det verkar ju onekligen misstänkt.

Men. Jag har kommit fram till att det faktiskt inte är så. Inte på någon nivå. Jag trivs rätt bra med att vara ensam, jag saknar inte någon att mysa med på kvällarna, någon att ha sex med. Jag saknar C.

Visst har det dykt upp en och annan kandidat som skulle vilja ta hans plats, men jag är inte det minsta intresserad. För det finns bara en som han. Det finns bara en som jag vill dela mitt liv med. Och det svider så i själen när han inte tror mig när jag säger att jag älskar honom och bara vill vara med honom, ingen annan. Tilliten är skakad till grunden och jag vet inte om den går att bygga upp igen. Trots att jag inte önskar något hellre.

Får jag inte honom så är jag inte intresserad. Dejting och sex och allt det där är bara helt meningslöst, bara tidsfördriv, om det inte är med någon man älskar. Om det inte är med honom. Jag drar mig ur leken. Jag är för gammal för att spela spel.