[blockquote source=”Stockholms filmfestival”]Judi Dench sammanstrålar med komikern Steve Coogan, även producent och medförfattare till manuset, i ett varmt drama av regissören till »The Queen«. En otrolig men sann historia om en kvinna som åker till USA med en cynisk journalist för att spåra sonen som adopterades bort när hon var tonåring. Trots situationen har hon en smittande positiv energi som överraskar hennes resesällskap.[/blockquote]

”Philomena” är en sådan där film som tar en igenom hela känsloregistret, men på ett behagligt sätt, som om man gled runt i lite bomull. Man skrattar, man gråter, man är förbannad och man är sorgsen. Men alla känslor känns ändå bra, på något sätt.

Filmen handlar om en flicka i ett strikt katolskt Irland, som när hon är i tonåren blir ivägskeppad till ett kloster för att sona sin synd att ha liggit innan äktenskapet och lyckats bli gravid på köpet. I klostret föder hon en son som sedan, när han blivit några år gammal, mot hennes vilja säljs till en familj i USA. På ålderns höst får hon sedan hjälp av en en journalist med en alldeles ljuvligt torr, brittisk humor, att leta reda på sonen.

Det finns en sådan värme i den här filmen. Den kommer till mångt och mycket från Judi Dench och hennes fantastiska rollprestation som Philomena, en kvinna som i hela sitt liv letat efter sin son men som inte anklagar nunnorna eller någon annan för vad som hände. Även som gammal kvinna är hon fortfarande helt inne på att hon förtjänat det som hänt henne, att det är ett straff för de synder hon begått.

Det finns något otroligt vackert men lika frustrerande över hennes tankesätt, något Steve Coogans karaktär bli väldigt varse om. Vi är nog många som känner igen oss i hans reaktioner gentemot Philomena och det hon utsatts för.

Steve Coogan komik är underbar och hans kemi och tajming med Judi Dench är felfri. En av årets varmaste filmer.

”Philomena” visades på Stockholms filmfestival. Filmen har Sverigepremiär den 6:e december.