Ganska precis ett år efter att jag landat i Kvaved ska jag alltså ta farväl. Eller ja, farväl är kanske lite dramatiskt, huset finns ju kvar i familjens ägo så hit kommer jag så klart komma tillbaka. Men det kommer inte vara hemma då. Även fast det alltid kommer vara hemma på ett sätt.

Det var ju alltid tänkt att det skulle vara så här. När jag flyttade hit i juni förra året så var tanken att jag inom ett år skulle hitta ett eget hus, Kvaved skulle bara vara en mellanlandning. Och jösses så tacksam jag är för den mellanlandningen.

Att jag fick bli välkomnad hem till Övik av den här platsen för ett år sedan, det var som en varm kram av ödet. Att få landa på en trygg plats efter en sådan stor omställning som det var att flytta från Stockholm och – inte bara hem till Övik utan också ut på landet – det har varit värt allt.

Att få bo på en sådan här vacker plats, att få uppleva alla årstider här och liksom smaka på det här nya livet utan stress eller press, det har varit helt underbart.

Det känns så klart lite vemodigt och läskigt att lämna. Att inte ha familjen som ramlar in då och då och känner sig som hemma. Att ha allt ansvar för ett helt hus själv. Tänk om jag inte trivs? Det är väl min värsta tanke just nu.

Men då kan man ju faktiskt flytta igen. Värre än så är det ju faktiskt inte.

Åh vad jag kommer sakna morfars gärdsgård. Jag måste banne mig bygga en egen runt mitt hus, det är så fantastiskt vackert och ger liksom en genuin landet-känsla.

Jag kommer sakna gräsmattan. Och äppelträdet. Och utsikten över bergen förmodligen mest av allt.

Och lagom till jag flyttar blommar mina favoritblommor, pionerna, ut. Lite poetiskt är det ju ändå.

Nu väntar nästa kapitel. Och även om jag tycker det är läskigt är jag mer taggad än på väldigt, väldigt länge.