Jag mår inte så bra just nu.

Jag har inte bloggat på 10 dagar. Ännu längre om man tänker på att det senaste inlägget var en vlogg. Och alltså, den här prestationsångesten man får när man inte skrivit på länge, blir man någonsin av med den? Vet att man inte ska ursäkta sig varenda gång man inte skrivit på ett tag men förlåååååt. Åh herregud jag är en sån klyscha.

I alla fall.

Jag mår inte så bra just nu. Hjärnan är grumlig och allt är lite svajigt. Det känns som att allt händer samtidigt fast mest inuti. Vissa dagar känner jag mig deprimerad. Andra bara nollställd. Och ibland är jag jätteledsen.

Min morfar dog på påskhelgen. Vi hade begravning för honom i fredags. Halva begravningen grät jag inte alls medan folk snörvlade runt mig. Undrade om det var något fel på mig, jag gråter ju jämt. Men så när vi skulle gå fram till kistan brast det helt. Lilla moffa med de bästa kramarna. Jag tänker mycket på mormor som är ensam efter 65 år och på mamma som tar hand om mormor och undrar om hon hinner sörja själv.

Det är väl ”det enda” som ”hänt” egentligen. Utåt i alla fall. Men inuti har det varit världskrig den senaste tiden. Jag har äntligen på riktigt bearbetat det trauma jag var med om i tonåren och samtidigt kommit till insikter om beteenden jag har som inte alls är sunda. Riktigt destruktiva faktiskt. Och allt det medan det också händer en massa saker i min business och kring andra professionella uppdrag.

Så det är stormigt. Och min energi går verkligen upp och ner som en bergådalbana. Den tröttaste av klyschor men det känns verkligen så. Ena stunden är jag en duracallkanin och nästa sitter jag bara och stirrar tomt ut i luften.

Jag önskar jag kunde säga mer. Berätta mer så att du skulle förstå allt som händer. Men ärligt talat har det knappt landat i mig än, jag är mitt i twistern, så det vore inte rättvist mot varken mig eller nån annan att gå in på detaljer nu. Men det är mycket som vill ut, så förr eller senare kommer jag nog släppa ut det i världen. Bara inte nu.

Våren är nästan här nu. Jag har två stora snöhögar kvar på gården men om vi får en varm vecka så är de nog borta också. Jag längtar efter att få sätta nävarna i jorden, sitta ute och äta frukost och vara i skogen igen. Vi får en sommar till. Snart är livet tillbaka.

Gillar du det här inlägget? Dela gärna!

Dela på facebook
Dela på Facebook
Dela på twitter
Dela på Twitter
Dela på linkedin
Dela på LinkedIn
Dela på pinterest
Dela på Pinterest

kommentarer

7 svar

  1. hej kära Linda, kan fullkomligt förstå hur det känns! bearbetar ocksa ’ett’ trauma just nu, eller ett livslång emotional missbruk fran mamma och ex-man (och andra för den delen, är 50+), det känns nästan värre än själva traumat.
    men utan att man bearbeta detta blir livet inte bättre alls, därför skickar jag dig mycket kraft och energi för att kommer genom alla dalar!! det blir bättre!
    och tipsar om @the.holistic.psychologist, hon och hennes posts och bok har verkligen hjälpt mig so far, framförallt att upptäcka mitt problem först (tills januari 2020 kom jag inte pa det öht, trodde det var ’normalt’ att jag behandlas pa detta sätt fran människor), poletten trillade ner varje dag….

    Jag beklagar din förlust, det är sa sorgligt att förlora en älskade människa!

  2. Linda! All kärlek till dej ❤️ Jag känner igen mig mycket i din stormighet just nu, det är lite samma här. Och det är frustrerande när han så mycket som händer och pågår, jag vet. Jag beklagar verkligen din morfars död ❤️Vill bara skicka all min kärlek till dig och bara så att du vet, jag finns bara ett telefonsamtal bort. Nu har du ju mitt nummer efter igår ❤️ All kärlek och tack för att du gör och allt du inspirerar till.

  3. Usch, fy fan. Jag känner igen mig så brutalt. Vet inte vad du varit med om såklart, men har kämpat mig igenom vad som låter som en liknande process under den senaste tiden . Nu står jag med lite mer metaforisk sol i ansiktet och lovar att luften är lättare här på andra sidan. Snart är du här! Säg till om du behöver något, en tårta på posten, en digital fikastund eller tips på bra copingmetoder.

  4. Ta den tid du behöver och dela det du känner är ok för dig. Var rädd om dig!

    Beklagar sorgen låter alltid lite platt – men samtidigt ett ärligt försök att visa att man tänker på någon och känner med den personens sorg. Så, jag beklagar sorgen och skickar stor, stor kram till dig och önskar fortsatt tillfrisknande i din torktumlare/ tornado till känslostormar och hjärna som inte riktigt lyssnar på ” stopp, läge att ta det lugnt nu och inte rusa ”. Det tar tid, frustrerande lång tid, men det blir bättre. Hoppas du får bra hjälp och har folk omkring dig som kan stötta och vara tålamodet åt dig när/om det egna tålamodet tryter.
    🌸

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Du kanske också är sugen på att läsa:

Mitt första norrsken!

Igår kväll lyckades jag för första gången fånga norrsken på bild! Hurra!  Det var tack vare Jackie som skickade ett meddelande där hon skrev ”det