Sista kvällen

Det blev lite ändringar i schemat. Flyttlasset gick ikväll istället. Penny och pappsen var underbart snälla och hjälpte mig så det gick ganska fort, ca 3 timmar. Nu ser både gamla och nya lyan ut som bombnedslag, men prylarna är på rätt ställe iaf. Jag ska ta över de sista sakerna imorrn (duschgrejer, katt+låda, mat, etc) och städa upp lite här så att inte C får hjärtslag när han kommer hem. Dammråttorna under soffan hade vid det här laget bildat ett kollektiv. Jag tror till och med att de hade en egen hyresgästförening.

Vardagsrummet är skrämmande tomt. Det nästan ekar lite. I varje rum är det något som saknas. Allt som finns kvar är ett skal. Vårt skal. Jag lämnade en bild på oss framme. Jag vet inte varför. Jag vill inte försvinna helt.

I nya lägenheten satte jag upp en bild på oss det första jag gjorde. Penny frågade varför, om det inte bara blir jobbigare då. Nä. Han är min trygghet, han är min kärlek. Jag vill längta. Inte se tillbaka, inte sakna. Längta efter honom. Till den framtid som jag hoppas att vi till slut får tillsammans.

Detta kan nog kvalificeras sig i topp 3 av de mest bisarra kvällarna i mitt liv. Här sitter jag, vid vårt matbord, i vår matsal. Allt är ju vårt. Men nu är det hans. Bara hans.

Jag pekade på ett fönster på vägen hem och utbröt “Sådana där gardiner har vi i vardagsrummet!”. Han. Har han i vardagsrummet.

De säger att ett slut bara är en ny början.

Gillar du det här inlägget? Dela gärna!

Dela på facebook
Dela på Facebook
Dela på twitter
Dela på Twitter
Dela på linkedin
Dela på LinkedIn
Dela på pinterest
Dela på Pinterest

kommentarer

5 svar

  1. Tänk efter RIKTIGT ordentligt.. hade du kunnat förlåta han? Hade du kunnat komma över de, lita på han, utan att få en dålig känsla i magen varje gång han var iväg på egen hand?

    Svara inte någonting förrens du tänkt efter jävligt noga.

    Jag hade ALDRIG kunnat förlåta,aldrig kunnat leva med vetskapen om vad som har hänt.

  2. Jag HAR tänkt på detta många gånger, självklart har jag gjort det, det är inte första gången jag fått frågan.

    Om omständigheterna hade varit likadana, och han hade haft samma ångest som jag så ja, efter ett tag hade jag nog tagit honom tillbaka. Men självklart hade han ju fått lida för det, precis som jag gör. Människor gör misstag, och kanske för att jag varit i denna situationen så skulle jag ha lättare för att förlåta, eftersom jag vet hur lite ett snedstag kan betyda och hur mycket som kan gå förlorat.

    Jag klandrar honom inte alls för hur han känner och reagerar just nu, och jag förstår varför saker måste vara som de är.

    Det är inte så enkelt, allt är inte bara svart eller vitt. Man kan inte säga “jag skulle ADLRIG” eller “SJÄLVKLART skulle jag förlåta”. Varje situation är unik och man kan inte säga något innan man placerats i den situationen.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Du kanske också är sugen på att läsa:

Logfest

8 bilder från vecka 28

Hallå kompisar! Hur mår ni i värmen? Jag sitter i uterummet och har öppnat upp alla glasväggar men luften står helt still och jag rinner

Balesudden

Dagsvandring till Balesudden

Härom veckan åkte jag, mamma och morbror Roger iväg på en dagsvandring ut till Balesuddens naturreservat. Balesudden är en halvö som ligger ungefär en mil

Vintern kom till Övik

Nu sitter jag på tåget hem medan vintern fladdrar förbi utanför fönstret. När vi kom ut imorse var det HELT kritvitt (igår var gräsmattorna brungröna),

Vlog Kvaved

Vlog: Min vardag i Kvaved

Nu har jag bott i Övik och Kvaved i sisådär fem månader och ändå bara vloggat när jag varit iväg på äventyr. Men nu är