Trailern för Julia Roberts nya film ”Eat, Pray, Love” hade premiär på nätet igår och i många av de negativa kommentarerna som följt har man åsikter om hur egocentrisk och självälskande huvudkaraktären Elizabeth är. Att allting bara är jagjagjag och av någon anledning sticker det något otroligt i ögonen på folk. Jag gissar att detta är missunsamma individer som är väldigt missnöjda med sitt eget liv och blir avundsjuka för att se någon leva ut sin dröm – något de själva aldrig vågat.

Eftersom att jag kan relatera väldigt mycket till Elizabeth i hennes ensamhet och desperation efter att känna sig LEVANDE så blir jag förbannad på folk som skriver av filmen och Elizabeth som någon självcentrerad och ytlig brud som flummar runt världen i ett år i jakten på att ”hitta sig själv” – detta sagt på ett ytterst förlöjligande och nedlåtande sätt.

Vad är det som är så provocerande med en person som sätter sig självt främst? Jag, liksom Elizabeth, har ingen familj, ingen man, inga barn och att inte sätta sig själv och sina egna drömmar och behov i första rummet i en sådan sits är ju bara korkat. Varför ska man förminska sig själv och det man själv vill? För att vara lagom? För att sitta fast i ett liv som man inte trivs med och sedan bli bitter och olycklig för att man aldrig tog chansen? Vem vinner på det? Jag förstår liksom inte resonemanget. Som när jag skrev om drömmar och jantelagens makt över svenskarna, det här är precis samma sak. Kan man inte vara självisk och omtänksam samtidigt? Bara för att jag sätter mig själv först och lever ut mina drömmar betyder inte det att jag skiter i dem jag älskar. Om jag trivs med mitt eget liv så är det ju så mycket lättare att finnas där för andra.

I september åker jag till New York. Under tre månader ska jag plugga och leva i den stad som jag drömt om att kalla hem så länge jag kan minnas. Jag ska ta dagen som den kommer, göra det som faller mig in varje dag. Promenera runt och känna och lukta på staden, låta upplevelsen föra mig dit den vill. Göra saker jag är rädd för och saker jag aldrig trodde att jag skulle göra. Flirta, äta, dricka, dansa, läsa, skriva – ja, allt livet har att erbjuda. Det kommer att handla om migmigmig hela hösten och jag tänker inte skämmas för det. Jag tänker ta ansvar för mitt liv, för att leva det som jag vill och uppfylla mina drömmar. För det är bara jag som kan göra det. Det är bara jag som har makten över att göra mitt liv så bra som det kan bli. Och om någon har ett problem med det, då är det precis vad det är. Deras problem.