Jag har aldrig varit svartsjuk under min tid med C. Kanske lite i början, men inte efter att vi varit tillsammans ett tag. Jag har alltid litat helt och fullt på honom. Och med all rätt.

Nu är jag livrädd. Att han ska träffa någon annan. Trösta sig i annan famn. Inte för att hämnas. Inte för att han vill leva med någon annan. Bara för att han kan. För att möjligheten kanske visar sig. Och jag mår så illa vid blotta tanken. Paniken kryper i mig, hand i hand med ångesten. Värre än den värsta mardrömmen.

Jag vet att jag inte är i position att hindra honom. Jag är maktlös. Kraftlös. När tanken på honom med någon annan slår mig.. känslan går inte att beskriva. Jag vet vad jag gjort mot honom. Precis samma sak som jag själv är så rädd för. Jag vet att jag förmodligen förtjänar precis samma behandling. Att känna det där konstanta illamåendet.

Gode Gud.. vad jag har gjort dig illa.

Förlåt mig.