Jag har hamnat vid ett sånt där välkänt vägskäl.

Till vänster finns tryggheten den underbara. Den som man inte släpper i första taget. Välkända ansikten, rutin och förhoppningsvis den stora kärleken.

Till höger har vi framtiden. Nya ansikten, ny lägenhet, nytt plugg, ny stad. Nytttnyttnytt. Och all spänning som följer med det.

När vet man att gränsen är nådd? När är det dags att släppa taget och börja om? När vet man att det är på riktigt? Eller är allting mer eller mindre en illusion? Och om kärlek är en illusion, vill jag då leva i den hårda verkligheten?

Ett svar

  1. Svåra frågor du ställer. Jag funderar ungefär likadant. Allt jag vet är att det inte är nån annan än jag själv som kan besvara mina frågor.

    Lycka till med ditt vägskäl!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Du kanske också är sugen på att läsa:

Mars och ljuset i tunneln (vår!)

Nu är det dags att sammanfatta ännu en månad som känns som att den inträffade för en mindre evighet sen – mars! Jag tänker varje

Tillskott i hönshuset!

I samma veva som tuppen togs bort blev två av hönorna  – Mumin och Doris – ”sura”. Det innebär helt enkelt att de lägger sig

Månadsrecap: Maj 2023

Hej och välkommen till maj och äntligen fick jag ner dahliorna i jord! Jädrar vad det satt långt inne i år. Men till slut så!