Jag har hamnat vid ett sånt där välkänt vägskäl.
Till vänster finns tryggheten den underbara. Den som man inte släpper i första taget. Välkända ansikten, rutin och förhoppningsvis den stora kärleken.
Till höger har vi framtiden. Nya ansikten, ny lägenhet, nytt plugg, ny stad. Nytttnyttnytt. Och all spänning som följer med det.
När vet man att gränsen är nådd? När är det dags att släppa taget och börja om? När vet man att det är på riktigt? Eller är allting mer eller mindre en illusion? Och om kärlek är en illusion, vill jag då leva i den hårda verkligheten?
Ett svar
Svåra frågor du ställer. Jag funderar ungefär likadant. Allt jag vet är att det inte är nån annan än jag själv som kan besvara mina frågor.
Lycka till med ditt vägskäl!