Varje gång jag tror att jag kommit en bit på väg så gör han något som får mig att inse att jag inte på långa vägar kommit över honom. Messar på min födelsedag. Kikar på min pres på EF, senast idag. Han är så nära i mina tankar.
Jag förstår inte varför jag inte kan släppa honom. Det har snart gått ett år sedan vi gjorde slut. Han har gått vidare. Säger han. Borde inte jag kunna det med? I något skrymsle av mitt hjärta känner jag fortfarande att han är den jag ska vara med.
Tro. Hopp. Kärlek.
I början av mars, innan Covid-19 kom och vände hela världen upp och ner, åkte jag från Göteborg mot Stockholm och hoppade av i Herrljunga.
Jag, mamma och Anna tar en tur till Umeå för att gå på loppis, shoppa blommor och ett par eldfat..
Hallå vänner! Hur mår ni? Hur har er jul varit? Min har varit mysig och sockerchockig, som sig bör. Jag har nästan glömt bort bloggeriet
Den här bilden la jag upp på Instagram i somras med texten: Jag har suttit och redigerat den här bilden i en halvtimme nu. Försökt
2 svar
Har du förklarat det här för honom? Att han inte ska höra av sig? Det är svårt att släppa taget när man ständigt blir påmind :/
MARIA:
Exakt dessa ord har kommit ur HANS mun, vilket gör mig så konfys att det är han som hör av sig. Visserligen för att jag fyllde år, men ändå. Och jag kan inte säga åt honom att INTE göra det, eftersom jag fortfarande har känslor för honom. Jag VILL ju att han ska höra av sig…