Någonstans har jag en föreställning om att allt kommer att ordna sig. Att det kommer bli bra till slut. Att jag, på ett eller annat sätt, till slut, kommer att bli lycklig. För som sagan säger, ”slutet gott, allting gott”.

Realister, eller som jag hellre öronmärker dem – pessimistiska cyniker – ger mig ibland en smäll på fingrarna. Kallar mig drömmare, eller ännu hellre, naiv. Det är mycket möjligt att de har rätt. Det finns inget som tyder att jag inte skulle dö ensam så när som på ett dussin katter. Men varför skulle jag ta ut den förlusten i förskott? Det är ju bara ännu en sorg, och dessutom inför något som inte inträffat ännu och kanske aldrig gör det.

En terapeut sa en sak till mig för många år sedan, när jag satt och grät över mitt kraschade förhållande, föraktade mig själv för att det gått i kras och var övertygad om att karma skulle spöa skiten ur mig för resten av mitt liv. Då sa hon: ”Du kommer inte att dö ensam, för du vill inte det. Och du tror egentligen inte att du kommer det.”

Så ja. Jag kanske är naiv, men det är det som kommer att rädda mig. Min tro på kärleken, på människan och på att allt kommer att ordna sig, det är vad som lovar mig att till slut blir det min tur med.

På något vis lyckads jag se lite ut som Mona Lisa på den här bilden. Glad, ledsen, hoppfull, hopplös? Ingen som vet.