En vecka av äventyr i Stockholm!
* Lanseringsplanering
* SPA & träning
* Middag med Elin & Jackie
* Intervju med Karin
* AW på Haymarket
* Lunch med Oskar och middag med Fredrik
* En jävla massa ångest – hurra!
Glöm inte att klicka på hjärtat nedan om du gillar mina vloggar! <3
Jag älskar att jobba hårt. Att lite ha andan i halsen och adrenalinet i ett lagomt rus. Att kötta in i kaklet och känna att jag lever. Att leverera en bra produkt och en inspirerande upplevelse.
Och sedan att fira utav bara helvete när det går bättre än man kunnat önska sig.
I januari lanserade jag Social Brand Lab för första gången och det gick långt över förväntan. Och jag sa till min Virtual Assistant Jackie att, om vi gick över ett visst antal deltagare (ett antal jag tyckte var att ta i från tårna), då skulle vi fira med en dag på SPA.
Nu inte bara nådde vi det målet, vi seglade långt förbi det (!!!) så den här SPA-dagen var vi verkligen värda då vi båda jobbat stenhårt för att allt skulle gå av stapeln som förväntat.
Förra lördagen tog jag tåget ner till Stockholm. Jag åkte tyst avdelning och fick platsen precis bakom lokföraren där man får extra mycket bordutrymme så att både frukost och underhållning fick plats. Älskar't!
Framme i Stockholm mötte Jackie upp mig och vi checkade in på Clarion Skanstull. Sedan var det bara direkt upp på rummet och sätta igång och jobba, vår lilla firarhelg skulle nämligen inledas med planeringsdag – det är ju dags att öppna upp Social Brand Lab i april igen och det är den del saker som ska hinnas med innan dess.
Efter en intensiv eftermiddag avnjöt vi middag på hotellets mexikanska restaurang med margaritas och tacos som sig bör.
Söndagen inleddes i gymmet (efter att ha panikköpt nya tights eftersom jag inte hade några träningskläder med mig). Jag sprang nämligen på min tidigare PT utanför hotellet (i vars gym – det vi sedan hängde på – jag brukade träna med henne när det begav sig) och hon mer eller mindre krävde att jag skulle gå och träna när jag ändå hade tillgång till “vårt” gym, haha!
Jag har inte svingat en kettlebell sedan i somras men takterna höll i sig – och tightsen var SÅ sköna! Från Soc/Stadium om nån undrar.
Efter gymmet så var det dags för det riktiga firandet – spa-avdelningen. Vi inledde med var sin timmes massage (ingen mysmassage här inte, jag blev helt manglad och tror fortfarande jag har blåmärken!) och sedan gled vi ner i poolen med var sitt glas bubbel.
Det är ju ändå livet. Ingen bubbelpool men bubbel och pool. Det duger så att säga.
(Och om du undrar varför jag har två glas så var det för att det fanns ingenstans att ställa glaset i utomhuspoolen och Jackie höll i mobilen för att fota så jag höll i hennes glas. Jorå. Såatte. Influencerproblemen etc)
Efter vi blivit lagom mosiga (och utkastade eftersom spa-avdelningen stängde) så lufsade vi upp på rummet, styrde upp oss och mötte sedan upp älsklingen Elin för pizzamiddag på mumsiga Crispy Pizza på Ringvägen.
Tips – om ni går dit, missa INTE Flankstek Bulgogi med butternutpumpa, syrad rödlök och kimchi mayo. NOM!
Tack Jackie för en grym helg och för att du är världens bästa kollega!
För någon helg sedan, när det var vår en liten stund, passade jag och mamma på att plantera om alla blommor som kämpat sig igenom vintern.
Jag tycker ju sånt här är så rackarns mysigt. Att liksom göra en grej av det, gojsa runt i jorden och fundera lite när man beskär. Lite mindfulnessomplantering if you will.
Mamma är lite mer pragmatisk och praktisk och vi kompletterar varandra underbart där. Förutom att hon typ var klar innan jag ens hunnit komma igång efter mitt fluffande och inkännande.
Ungefär så här såg alla pelargonier ut när vi tog upp dem från källaren där de stått i dvala. Men med en hänsynslös nedklippning och ny jord så blir det nog bra igen!
Mitt elefantöra som jag köpte i somras hade förökat sig och fått bebisar. Mamma köpte en samtidigt som inte alls växer och frodas som min och det får mig att känna mig underligt stolt och lite mallig. Kanske är för att mamma generellt har galet mycket grönare fingrar än jag. Och har inget alls att göra med att jag har bättre fönster med mer ljus.
Hejhej alla kompisar med nu jord och en dusch. Nu får det gärna bli vår så ni får komma ut och leka.
Det var länge sedan jag skrattade så mycket som den här helgen för två veckor sedan med Sanna och Emilia. Det var några fantastiska dagar med utflykter och hemmahäng och inte ett jota smink på hela helgen.
Norrland – när man vill vara sig själv för en stund. 😉
Glad måndag!
Just denna måndag sitter jag och äter hotellfrukost i Stockholm men jag tänkte att vi skulle kika på förra måndagen som spenderades på byn (Övik) med en av mina nya favoritpersoner – Jennie aka Elfvinggården!
Det började snöa lite igen och min keps hade mer hundhår än något annat på sig.
Jag och Jennie började med att testa Elite Hotels lunch – de har nämligen börjat servera lunch nere på hotellet här i Övik. Och bara lokalen liksom, här VILL man ju hänga i en timme eller två.
Jag tog dagens buffé (pannbiff) och Jennie dagens vegetariska. Och det var supergott! Kändes liksom verkligen “hemgjort”. Två tummar upp för den!
Plus – superfräsch salladsbuffé! Den får också två tummar upp.
Man kan säga att jag och Jennie stängde stället. Här pratar hon med sin ljuvliga man Jon i telefon och säger till honom att ställa in allt vad skidresor heter och komma på mitt födelsedagskalas. Tyvärr gick det inte hem. Mycket bajs.
“Ta kort på mig!”
Man kan ju bara hålla masken så länge.
Sedan “gick vi på stan” som man gör i Övik. Så här glada var vi över lite måndagsshopping!
Den här typen av klotter kan jag ställa mig bakom. <3
Sedan avslutade vi på Espresso House och jag måste sluta säga JA till grädde på dryck för fan vad det blir sött och det funkar BARA på varm choklad när man varit ute och åkt skidor eller pulsat i snö. Annars – nej.
I alla fall, här hjälpte jag Jennie att styra upp sitt nya egenföretagarliv med Trello (I loooove me some Trello) och så pratade vi om livet efter 1:a april då hon blir företagare på heltid och vi kan jobba ihop varenda dag om vi vill. Whee!
Det här är nog den läskigaste videon jag spelat in hittills för Gravid vecka för vecka. Ensamhet är jobbigt att prata om, speciellt när hoppet någonstans väckts i en igen att det kanske inte skulle behöva vara så för evigt.
Hej helgen! Jag sitter på tåget till Stockholm där jag ska hänga ett gäng dagar och jobba, spa:a och prata på en konferens. Solen skiner och jag fryser som attan om tårna. Men jag har fått bästa platsen på tåget! Om du ska åka 1:a klass i X3000, sätt dig längst längst fram, precis bakom cockpiten (eller vad det nu heter på tåg). Där finns nämligen ett superstort bord! Och åker man tidigt på morgonen så får man också frukost. Win!
Så nu vet du status. Här får du också visuell bekräftelse av sagda status.
Nu vidare till något helt annat!
Om du följer mig på Instagram såg du den här bilden som jag la upp på stories för någon vecka sedan om “finska årstider” (som är minst lika applicerbart på de svenska). Då var vi i “fool's spring”.
Nu är vi officiellt i “second winter”.
Igår rasade det ner tre decimeter snö från himlen och snöade in mig och Leia totalt. När vi var ute på förmiddagen hade det nog bara kommit knappt två decimeter och du ser ju hur Leia hade lite problem att ta sig fram. I slutändan fick jag gå före och “ploga” så att hon inte skulle drunkna i snön.
Jag vet inte hur jag känner inför det här påfundet med en andra vinter. Jag hade som smått sörjt färdigt det faktum att vintern försvann alldeles för fort och börjat mentalt ställa in mig på vår. Nu är jag lite kluven.
Jag menar, det är ju vackert så det förslår och det har jag absolut ingenting emot. Skogen var helt magisk idag från tågfönstret då snön hängde tung på trädgrenarna samtidigt som solen sken. Så vackert!
Åh andra sidan måste jag skotta.
Att skotta kan vara terapi. Träning. Och härlig sådan, absolut!
Igår föll den inte innanför någon av dessa kategorier. Den var tung, den var blöt, den var nödvändig att få bort för jag kom inte ut med bilen (och hade som sagt ett tåg att passa idag) och för att lägga insult to injury så hade jag även precis fått mens = bölar för allt. Så där stod jag och bölade för att jag hatade snön.
Jag har haft värdigare stunder.
I slutändan sa jag fuck it och gav upp, slängde snöbjörnen i en driva och ringde brorsan som, som den hjälte han är, kom och hämtade mig. Och jag tog på mig täckbrallorna och pulsade med resväska och hund ned till vägen.
Slutet gott, allting gott! Åtminstone tills jag kommer hem. Kan vi kollektivt hålla tummarna för att min underbara granne har skottat med sin traktor då? Tack på förhand.
Jag vet inte hur du känner, men de här nu-går-tiden-inläggen är bland mina favoriter. Sedan jag flyttade ut hit på landet så är jag så otroligt mycket mer medveten om hur min omvärld ser ut, hur naturen och allt runt omkring mig förändras. Hur temperaturen påverkar omgivningen och hur allt hänger ihop.
Det kanske låter korkat, typ “hur har du kunnat missa det innan, att det blir snorhalt när det regnar på fruset vatten till exempel?”. Svar: jag har bott i Stockholm! Jag har ju inte ens hunnit vakna innan de små husmössen har varit ute och saltat och grusat och plogat och allt vad de gör för att jag inte ska behöva känna på årstidernas påverkan på vår vardag.
Men nu sidu, nu är jag varse.
Jag är till exempel varse om att det inte spelar någon roll hur mycket man grusar, så fort temperaturen smyger ovanför nollan (och den bobbar runt där rätt mycket these days) så sjuuuuunker varenda litet gruskorn ner i isen, som sedan fryser när temperaturen sjunker igen och vips så måste man börja om!
Detta innebär på lekmannaspråk att det är snorhalt mest hela tiden nuförtiden.
Men åh så vackert det är! Speciellt när solnedgången speglar sig i nämnda is där nere i backen som du ser. Glaset är halvfullt jämt!
Min februari slutade ungefär här. I soffan förra söndagen då Emilia målade sina naglar med något nagelförstärkande och Sanna gömde sig bakom datorn och hade mössa och tjocksockar på sig.
Sedan avancerade de ner i denna position framför någon lagomt dålig söndagskomedi på Netflix.
Kan vi bara ta en paus här och titta på hur gullig lilla Selma är där hon ligger under täcket som lilla skeden på Emilia? Dör av godhet.
Och sedan så inledde jag mars lite så här, hemma hos Jenny där vi firade att de små fyllt år! Fast så små är de inte längre, den här lilla damen har nu fyllt en hel hand och hade skönhetssalong i köket. Det syns inte så bra men jag har fått både ögonskugga, läppstift och ett hjärta på kinden!
Och så målade jag henne tillbaka. När hennes far vaknade från sin gubbvila fick han sig en smärre chock. “Det där var ju…fint!” Ändå bra med en stöttande fadersfigur.
Jag har verkligen tyckt om den här vintern. Jag har ärligt talat tyckt att den var lite för kort, jag såg fram emot snöäventyr som inte riktigt funkar på sylvass skare (inte för en amatör som mig i alla fall).
Men jag måste ändå erkänna att jag längtar efter våren. Efter fågelkvitter, kaffe på farstubron och att kunna promenera i skogen igen utan att behöva plumsa. Snart är vi där!
Reklamsamarbete med Cellbes
För några veckor sedan var Cellbes i stan och fotade för sin kampanj #ViÄrCellbes där “vanliga” människor får vara modeller för en dag och vara en del av det enorma arrangemang som är den här plåtningen. Det var SÅ kul att hänga bakom kulisserna!
Förra helgen när Sanna och Emilia var här så gjorde vi en miniutflykt till Skeppsmalen på söndagen. Vi var alla tre rätt sega och ville egentligen inte alls röra oss utanför dörren men när solen kikade fram gastade Sanna något om “sooool” och att “ge sig hän” så vi drog på oss mössorna och solglajjorna och packade in hundar och människor i bilen och drog ut mot havet.
Skeppsmalen är en av mina favoritplatser på jorden och trots att jag bor typ 20 minuter därifrån så är jag där alldeles för sällan. Det är ett litet gammalt fiskesamhälle där de röda båthusen ligger uppradade i viken. Så underbart vackert!
Det blåste så mycket att Leias öron ställde sig rakt upp!
Och så går man uppför en backe och där möts man av den här vackra fyren! Och sedan breder havet ut sig framför en.
Vår egen lilla sjöjungfru Emilia i adidasmysisar. Samma fast olika liksom.
Och vackraste Selma! Lite vindbiten men ändå glad.
<3
Skeppsmalen bjuder på klippor så långt ögat kan se, dock var det ej optimala förutsättningar för klippskuttande pga snorhalt.
Det här är min favoritvy i världen. När bergen lägger sig i lager och blir ljusare och ljusare ju längre bort de är. <3 Så där satt vi och filosoferade en stund och sedan höll vi på att blåsa bort så då åkte vi hem igen.
Att jag är en känslomänniska tror jag inte det är någon av er som missat. En sådan person som känner alla känslor (på gott och ont) och inte vet något annat sätt att leva än att följa magkänslan och våga känna. För utan det så är jag ingenting.
Det är min största tillgång och min största utmaning. (Eller, för att tala klarspråk, min största pain in the ass.)
Jag blir förväntansfull och jag tar ut segern i förskott. Även när jag blev tvungen att ta stora kliv bakåt för att han inte var på samma plats så utmanade jag mig själv och mitt tålamod och försökte hitta en plats där jag kunde känna allt och ändå inte låta ångesten ta över.
Vi hade träffats en månad när han meddelade att hans känslor försvunnit. Och jag blev inte förvånad, för vi hade backat och backat och den välkända magkänslan av att “he's just not that into you” gjorde sig påmind ungefär varenda dag. Jag var åter igen placerad in the friend zone.
Så nu står jag här igen, med trasiga förhoppningar i famnen och rösten som väser “du kommer dö ensam” i örat. Jag har mycket erfarenheter i mitt liv men inte av den här sorten. Kärlek och allt som hör till är min absoluta akilleshäl.
Men det här handlar inte om honom. Inte egentligen. Han är jättefin och jag tycker väldigt mycket om honom men vi hade inte kommit så långt att det skulle handla om honom. Jag var inte där än.
Men någonstans hade ändå tanken väckts, hoppet petats på. Kanske skulle jag inte behöva skaffa det här barnet ensam. Kanske fanns det fortfarande en chans att jag skulle få en partner i det äventyret. Kanske behöver jag inte göra det här själv. Så som det ska vara. Som jag ju egentligen vill att det ska vara.
Men så blev det inte. Så blir det inte. Och jag känner någonstans att det här var min sista chans. För nu måste jag fast-tracka bebisprojektet. Jag fyller 39 om inte fullt en månad. Klockan klämtar. Fan vad jag hatar den klockan. För första gången i mitt liv känner jag mig stressad av tiden. Att jag kom igång för sent. Att jag slösat bort år av mitt liv på “fel” saker (vad det nu skulle vara).
Och det här är en verklig sorg för mig. Att ta beslutet att skaffa barn själv är en sorg över något som aldrig kommer bli. Det kommer jag inte ifrån. Och att hantera den sorgen och ändå röra mig framåt mot en så livsavgörande sak som jag ju längtar efter, det är svårt. Det är balansgång som jag inte vet hur man går. Så jag måste lära mig gå. Att vara sorgsen och förväntansfull på samma gång. Och att göra det ensam.
Jag är så vansinnigt trött på ensamheten.
Om du vill höra mer om mina tankar kring det här så pratar jag och Alex mer om det i veckans avsnitt av “Vad fan håller jag på med?!”.
¨